Regeringen lägger i dagarna fram det hårt kritiserade lagförslag som, om det mot förmodan skulle ta sig igenom nålsögat i riksdagen, skulle göra det möjligt för upp till 9 000 ensamkommande ungdomar att stanna i Sverige. Många kritiker hävdar att regeringen är ute och cyklar. Det må vara korrekt i sak, men att ändå ta initiativet att cykla är ändå brutalt mycket bättre än att sitta och tjura i ett hörn.
Lagrådet, politiska partier, polisen och andra instanser har kommit med svidande kritik kring lagförslaget, som det med mycket små förändringar alltså kommer att röstas om. Det är häpnadsväckande att inte mer har förändrats på vägen, då förslaget innehåller både stora och små vansinnigheter.
En av dessa är det godtyckligt satta brytdatumet att den asylsökandes ärende ska ha registrerats av Migrationsverket senast 24 november 2015. Det innebär att de människor som kom innan dess men fick vänta i dagar eller veckor på att få sin ansökan registrerad inte kommer att omfattas av lagen. Detta är absurt. Hur kan denna hårda datumgräns motiveras?
Lagen motiveras till stora delar av att de berörda har drabbats av långa handläggningstider. Det är i sak sant. Situationen är dock sådan att dessa inte skiljer sig nämnvärt mellan de människor som kom till Sverige i november 2015 och de som kom i december 2015. Både median och snitt för handläggningstiderna ligger på upp emot två år.
Två år av väntan, hopp och förtvivlan. Två år av anpassning till det svenska samhället. Två potentiellt bortkastade år, både för människorna och för Sverige. Det är alltså 18 000 människoår och mer därtill som riskerar att bli värdelösa.
En viktig ingrediens i sammanhanget är att det hårt kritiserade och omdiskuterade lagförslaget inte borde behövas. En rimligare och en asylprincipiellt mer konsekvent hantering av den uppkomna situationen vore att utgå från en verklighetsförankrad bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan. Det ansvaret ligger på Migrationsverkets bord, men handlingsförlamningen verkar i det närmaste total.
Internationella bedömningar från FN-organet Unocha beskriver landet som varande i öppen konflikt, det vill säga krig. Nyligen har Italien ändrat sin bedömning till att hela Afghanistan ska betraktas som osäkert, det vill säga att hänvisning till så kallad internflykt (vilken Sverige tillämpar) inte är aktuell.
Andra stora länder som Frankrike levererar en betydligt allvarligare lägesbedömning än vad Migrationsverket gör. Att andra gör på ett visst sätt är förvisso inget argument för att göra som de gör, men beteendet kan stärka en redan logisk argumentation.
Många partier kritiserar också lagförslaget för att de vill återvinna väljare. Det må vara taktiskt riktigt utifrån deras uttalade valstrategier, men på vägen dit offras de redan utsatta personer som riskerar att utvisas till lidande och förtryck i ett land i krig. Är valstrategi viktigare än mänskliga rättigheter?
Hoppet för den som kämpar för det aktuella lagförslaget ligger nu hos Centerpartiet, men frågan är om de verkligen kommer att stå pall för det negativa trycket från Alliansen med Moderaterna i spetsen. Det sannolika är att de trots allt kommer att säga nej, vilket kommer att få konsekvenser. Ödesdigra sådana.
Tobias Josefsson