Den "liberala kravlista” som Centerpartiet och Liberalerna ställde upp för att stödja Löfven 2019 har visserligen lett till en del mindre segrar. Värnskatten är avskaffad. Läroplanerna görs om och grundskolan ska bli tioårig. Statliga servicekontor har öppnats runt om i landet.
Men de större reformerna i uppgörelsen har alla, i likhet med karaktärerna i en pusseldeckare, gått dystra öden till mötes. Förändringen av Arbetsförmedlingen mötte stor kritik och drogs tillbaka av regeringen. Förhandlingarna om den breda skattereformen kom egentligen aldrig igång. Reformen av arbetsrätten blev av, men i ganska rejält urvattnad form. Inget beslut finns kring de utlovade höghastighetsbanorna. Den numera berömda punkt 44, om fri hyressättning i nyproduktion, ledde i slutändan till att hela regeringen föll.
Då har man inte ens kommit in på de infekterade skogsfrågorna, som på många sätt var avgörande för Centerpartiets beslut 2019. De senaste decennierna har staten blivit alltmer interventionistisk i skogspolitiken. Nya regleringar, exempelvis kring artskydd, har stoppat avverkningar på godtyckliga och ofta märkliga vis. Miljöorganisationer har flyttat fram positionerna, både formellt och informellt, och överklagar allt fler åtgärder i skogsbruket. I det uppmärksammade Norrtälje-fallet gick en tjänsteman från Skogsstyrelsen – för övrigt med miljöaktivistisk historik – på skogsinventering ihop med en representant från Naturskyddsföreningen, innan området pekades ut som nyckelbiotop, i praktiken omöjlig att bruka.
Det var denna utveckling som Centerpartiet föresatte sig att stoppa med januariavtalets skrivningar om stärkt äganderätt. Det misslyckades. Skogsutredningen innehöll enstaka ljuspunkter, men föreslog samtidigt att staten ensidigt skulle expropriera 650 000 hektar fjällnära skog. Så sent som för en månad sedan kallade Lantbrukarnas riksförbund den nya artskyddsutredningen "en katastrof för markägare”.
Det är också i detta ljus som Centerpartiets utspel i veckan ska ses. Det var talande att C, ställda inför väggen, valde äganderätt och uppluckrat strandskydd som viktigaste villkor för att släppa fram Löfven igen. Partiet har kanske kunnat leva med att delar av januariavtalet förhalats, urvattnats eller prioriterats ned. Men vad återstår om man inte vinner skogen?
Stefan Löfven är nu statsminister igen. Men hur ska C försvara att ännu en gång placera Miljöpartiet, den diametrala motsatsen i skogsfrågorna, på regeringskansliet? Existerar ens en möjlig skogskompromiss mellan C och MP?
Innan de frågorna är besvarade saknas ett hållbart regeringsalternativ till vänster. Kom ihåg det nästa gång Löfven lovar guld och gröna skogar.