Den svenska grundlagen innehåller en paradox: samtidigt som landets förvaltningsmyndigheter lyder under regeringen är myndigheterna oberoende.
I ett internationellt perspektiv är modellen unik. Regeringen kan i princip bara styra myndigheterna genom regleringsbrev och – indirekt – genom utnämning av myndighetschefer. Den operativa verksamheten är samtidigt oberoende av politikernas inflytande.
Modellen brukar kallas att vi har ett förbud mot ministerstyre. I andra länder kan statsråden gå in i förvaltningsärenden och fatta direkta beslut. Men det är på gott och ont. Ministerstyre tenderar att göra förvaltningen mer politiskt färgad. Det exempel som ligger närmast till hands är USA där chefer i statsbyråkratin ofta byts ut i samband med presidentskiften.
Men fördelen med ministerstyre är att väljarkåren vet vartåt ansvarsutkrävandet ska riktas. Om låt säga Polismyndigheten misslyckas med att bekämpa brottslighet, så har regeringen det yttersta ansvaret, eftersom den hade kunnat fatta bättre strategiska beslut om Polisens operativa verksamhet. Och det blir mycket svårare för regeringen att påstå att var polismyndighetens eget fel.
Diskussionen känns igen från bland annat Transportstyrelseskandalen 2017. Oppositionen försökte förgäves lägga skulden på regeringen för att säkerhetspolitiskt känsliga uppgifter riskerat att hamna i orätta händer, men regeringen lyckades framgångsrikt kommunicera att Transportstyrelsen var en oberoende myndighet som hade sjabblat och att misslyckandet därmed inte låg regeringen till last. Även om ett par ministrar fick lämna förlorade man inte något stöd i opinionsmätningarna.
Samma mönster ser vi under coronakrisen. Regeringen har förskjutit ansvaret till Folkhälsomyndigheten, och de flesta tycks ha köpt det. Det är statsepidemiologen Anders Tegnell, och inte Stefan Löfven eller ansvarig minister som dag ut och dag in ställs till svars för regeringens politik, trots att Löfven håller dagliga pressträffar.
För regeringen är det mycket bekvämt att luta sig tillbaka och känna att den kan skylla på någon annan, men för möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande är det förödande. Därför är det extra viktigt i Sverige att journalister granskar regeringen, eftersom den svenska förvaltningsmodellen ger den större möjligheter att svära sig fri från ansvar.
För det är faktiskt regeringen som är folkvald och som är ytterst ansvarig för all myndighetsutövning. Och incitamenten att ta ansvar minskar drastiskt när det alltid finns en given syndabock man kan falla tillbaka på. Men medan myndigheter kan bidra med expertis, är politikerna i egenskap av folkvalda bättre lämpade att göra normativa bedömningar om expertisens politiska konsekvenser
Oberoende myndigheter är ett fundament i svensk förvaltningskultur, och har bidragit till att ge den offentliga makten trovärdighet som saklig, objektiv och opartisk. Att förändra den saken skulle ta minst ett decennium, och är inte nödvändigtvis önskvärt. Men låt oss vara på det klara med en sak: Om Sverige misslyckas med att hantera coronakrisen är det Regeringen Löfven som ska ställas till svars, och inte Anders Tegnell. (Liberala nyhetsbyrån)
Pontus Almquist