Det kritiska datumet 15 augusti är nu passerat och den av Östgötatrafiken sedan tidigare aviserade försämringen av kollektivtrafiken på landsbygden är ett faktum. Förvåningen och kritiken har redan tidigare bubblat under ytan, men nu har känslorna formats till ilska och frustration. Begripliga känslor, men många individer har redan tidigare behövt hantera en obefintlig kollektivtrafik.
”I de nya tidtabellerna har vi framför allt gjort en del förbättringar i trafiken i Linköping och Norrköping”. Så presenterade Östgötatrafikens Facebook-sida den nya tidtabellen som numera gäller i länets kollektivtrafik. Omgående möttes inlägget av ilska och hård kritik från de många personer på landsbygden som drabbas av att ett stort antal busslinjer och turer läggs ner, samtidigt som tätorternas trafik förstärks.
Allt är dock inte nattsvart för landsbygden. Den nya närtrafiken innebär i korthet att den som vill åka till/från en adress med mer än 2 km till närmaste hållplats kan beställa en resa till/från ett antal väl utvalda destinationer för 30 kronor (ungdom, senior) eller 45 kronor (vuxen). Möjligheten finns kl 9-12 och 17-21 vardagar, samt 9-15 på lördagar.
Närtrafiken ger sällanresenären nya möjligheter och är en välkommen förbättring för landsbygden. Det stora problemet med lösningen är att arbetspendlare och elever inom gymnasieskolan eller annan utbildning efter grundskolan inte kan använda den. Därmed blir de många nedlagda busslinjerna en stor källa till irritation för de som tidigare har kunnat ta sig till jobbet eller skolan med bussen.
Det mest klumpiga i förändringen är hanteringen av de gymnasieelever som tidigare har kunnat ta sig till skolan med buss, men nu blir utan den möjligheten. Frustrationen är begriplig, för även om kommunerna inte har något lagkrav på sig att sörja för gymnasieelevers transport är det en möjlighet som blir väldigt tydlig för den som nu har fått sin vardag saboterad. Framförhållningen i förändringsprocessen har också varit under all kritik. Många kommuner står handfallna.
Det har redan tidigare funnits många gymnasieelever på landsbygden runt om i kommunerna som har fått klara sig utan kollektivtrafik. Reseersättning eller inackorderingsbidrag kan ges från kommunalt håll, men framför allt har individerna löst situationen med planering och samarbete på olika sätt. Den stora utmaningen nu blir att hitta mer av den varan, för regionens kollektivtrafik eller kommunens skolskjuts går bevisligen inte att basera vardagspusslet på.
Problemet är alltså inte nytt, men drabbar nu betydligt fler än tidigare och gör det dessutom oväntat. Provocerande uttalanden från ansvariga politiker som regionrådet Göran Gunnarsson (C) har också bidragit negativt, även om han i slutet verkar ha tagit till sig den hårda kritiken och gjort en helomvändning.
Situationen är komplex och det är utifrån aspekten effektiv användning av skattepengar inte möjligt att ha kollektivtrafik överallt. Vissa av de nu nedlagda linjerna har haft en för låg nyttjandegrad för att vara försvarbara. Även människor på landsbygden vill i egenskap av skattebetalare att resurserna används på ett smart sätt, men de tänker däremot inte bli överkörda utan strid. De är alldeles för starka för det.