Miljöpartiet har, med sina 3,5 procent i opinionen, en stukad självbild. Å ena sidan ska Miljöpartiet och den gröna rörelsen rädda världen. Språkröret Isabella Lövins inledningstal kretsade kring vilka, enligt henne själv, enorma framsteg MP har gjort i regeringen.
Å andra sidan hade partistyrelsen inte självförtroende nog att föreslå en allmän amnesti för ensamkommande asylsökande. Ett sådant förslag skulle, enligt det manliga språkröret Gustav Fridolin, vara omöjligt att få igenom i riksdagen. Därför lade man istället fram en kompromiss. Men kongressen var inte nöjd och lade till en mening om permanenta uppehållstillstånd i förslaget.
Det var just migrationsfrågan, snarare än miljöpolitiken, som var den stora debatten under kongressen. Konflikten stod mellan idealister som vill att Miljöpartiet ska återgå till att driva en mycket generös invandringspolitik, och realister som först och främst vill att den faktiska politiken som förhandlas fram i kommunfullmäktige och i riksdagen ska vara så präglad av MP:s värderingar som möjligt.
Till de senare hör kommunalråd och partistyrelsen. De är less på att Miljöpartiet uppfattas som svikare, och vill därför inte lova mer än man kan hålla. Partiet har inte lyckats kommunicera att MP trots allt är den svaga parten i regeringen. I valet 2014 fick MP knappt 7 procent, jämfört med Socialdemokraternas 31, och därför har man ett förhandlingsmässigt underläge.
Bland gräsrötterna fanns en stark vilja för ett flyktingprofilerat Miljöparti. Trots detta är det knappast troligt att öppnare gränser blir en kärnfråga för MP inför valet 2018. Det migrationsvänliga förtroendet lär ta tid att reparera efter fyra år i en regering som införde gränskontroller.
Vad kan då rädda Miljöpartiet? Kanske har de gamla partirävarna likt Birger Schlaug, som klagar på att MP har gett upp sin systemkritiska själ, en poäng. I sina tal pratade både Lövin och Fridolin om konsumtionssamhället och arbetsrelaterad stress. Språkrören lyfte fram visioner om ett samhälle som i större utsträckning präglas av respekt för miljö, gemenskap och kultur, och handlar mindre om shoppinggallerior och statusjakt. Rena livsstilsfrågor, alltså.
Om Miljöpartiet släpper den relativt nyfunna globaliseringsvurmen och istället fokuserar på fler bildlektioner i skolan, bättre tillgänglighet på bibliotek och fler komposter har de en reell chans att vara en relevant politisk kraft. Lövin och Fridolin har rätt i att sjukdomar kopplade till stress ökar. Många väljare känner antagligen igen sig i svårigheterna att få ihop livspusslet.
Det går inte att bygga ett samhällsbärande parti enbart på kritik av systemet. Men genom att vara en röst som på ett pragmatiskt sätt ifrågasätter den materialism präglar både Socialdemokraterna och Moderaterna kan Miljöpartiet mycket väl ha en framtid som en grön sidekick. (Liberala nyhetsbyrån)