På det insatta sättet beskrevs i MVT nyligen arbetet inom äldreomsorgen. För många kan det säkerligen vara världens bästa jobb i betydelsen meningsfullhet och att på riktigt göra skillnad för sina medmänniskor. Förutsättningarna däremot är milt uttryckt inte de rätta. Delade turer. Helgarbete. Flyttad semester. Detaljstyrning. Regelkrångel.
Nu när årets mest semesterintensiva tid är här känns det på sin plats att reflektera kring just förutsättningar i arbetslivet. När sommarlugnet ebbar slut och de långa ledigheterna är över för den här gången, vad är det då för vardagsverklighet som du och människorna runt omkring dig återvänder till?
För en ”kontorsråtta” som undertecknad är det en relativt flexibel och anpassningsbar vardag som väntar. Delar av arbetslivet tillåter en sådan miljö, med justerbara arbetstider utifrån hur övriga livet beter sig. För en del ges möjlighet till visst distansarbete. Sådan lyx är dock långt ifrån någon självklarhet.
En del verksamheter kräver rutiner, struktur och ett strikt schema som måste följas för att saker inte ska fallera. Det är i en sådan värld som diskussionen om delade turer inom omsorgen i Motala kommun nu åter igen har blivit aktuell. Beslutet om att ta bort dem fattades för flera år sedan, men att döma av kommentarerna har det gått trögare än förväntat.
Att över huvud taget få människor att arbeta inom omsorgen kräver en hel del kraft av kommunerna. Att genomföra strukturerade och väl förankrade förändringar samtidigt som det saknas tillräckligt med arbetskraft för att klara vardagen måste vara riktigt tufft. Lägg därtill de nya reglerna om dygnsvila som ska börja gälla i oktober, så blir det ännu svårare. Om det dessutom, som vissa partier på vänsterkanten är inne på, skulle läggas till en diskussion om sex timmars arbetsdag skulle situationen haverera.
Att med de rådande förutsättningarna få bort delade turer just nu verkar inte helt lätt, för att uttrycka sig milt. Vi måste ha respekt för att förändringar ibland tar tid. Inte för att det ska skyllas på ekonomi och organisation, utan för att det behövs för att få ett bra resultat.
De ansvariga hänvisar just till att det behöver få ta tid och att det kostar mycket pengar. Det är så det är.
Avslutningsvis skulle systemet behöva göras om i grunden, så att yrken inom vård och omsorg uppvärderades mycket högre relativt sådant som vi kontorsråttor utför. Först då skulle det uppstå en förändring utifrån det riktigt stora perspektivet.