Bränslepriserna är för tillfället ännu mer rekordhöga än tidigare och dieseln har efter årsskiftet blivit extra dyr. En liter av det förädlade svarta guldet kostar nu över 20 kronor. Den senaste stora prishöjningen efter årsskiftet beror i första hand på den ökade inblandningen av fossilfritt bränsle och den så kallade reduktionsplikten är en åtgärd som medför olika typer av känslor och effekter.
Tanken med att gradvis blanda i mer och mer miljövänligt innehåll i bensin och diesel är i grunden bra. Vi behöver långsiktigt fasa ut de fossila bränslen som driver många av de bensin- och dieseldrivna fordon som färdas på våra vägar. Det måste samtidigt göras med förnuft, eftersom det vore ett stort resursslöseri att skrota fullt dugliga bilar i förtid. Totalt räknat är det bra om saker kan användas länge om de har en hög miljökostnad vid starten. Vi kommer att använda fossildrivna fordon under många år framöver och om vi då kan göra det med minskad klimatbelastning är det en bra utveckling.
Problemet med inblandningen av icke-fossila drivmedel är att de är en bristvara. Det finns för få tillverkare av biodrivmedel internationellt, men ännu viktigare är att de är för få nationellt. Därmed går priserna upp, utifrån det i sammanhanget enkla nationalekonomiska sambandet mellan utbud och efterfrågan. Ökar efterfrågan samtidigt som utbudet ligger stilla kommer priset att öka. Det ger följdeffekten att priset på bensin och diesel ökar i nästa steg, samtidigt som den verkliga miljönyttan på kort sikt kan ifrågasättas. Långsiktigt ökar förhoppningsvis även produktionen och därmed utbudet, men det lär ta tid.
De som drabbas hårdast av prisökningen är på sedvanligt vis de människor som bor och verkar på landsbygden. De som är beroende av sina bilar för att kunna ta sig till arbete, utbildning, fritidsaktiviteter och olika typer av samhällsservice. De som saknar kollektivtrafik.
När kritiken om en drabbad landsbygd framförs från flera olika politiska håll slår energiminister Khashayar Farmanbar (S) ifrån sig och hänvisar till generella skattesänkningar och bidragshöjningar. De kan förvisso vara välkomna, men hur kompenserar de den drabbade landsbygden i sammanhanget? Inte alls. Historien upprepar sig.
När det gäller reduktionsplikten har genomförandet gått för fort och därtill baserat på en undermålig konsekvensanalys. Energimyndigheten har förvisso ett uppdrag att utreda effekterna, men det borde ha gjorts ordentligt innan genomförandet. Inte efter.