Äntligen stod partiledarna i talarstolen. Efter tisdagens turbulens, då justitieminister Morgan Johansson (S) näppeligen klarade sig igenom misstroendevotumet, var det på onsdagen återigen partiledardebatt i riksdagen.
Den avvärjda regeringskrisen innebar inte att tonläget i kammaren var svalare. Tvärtom, hettan tycks ha stigit ännu ett snäpp och det märks att det vankas valrörelsesommar. Ämnena partiledarna valde att lyfta i sina anföranden ger en tydlig försmak av vilka frågor de vill ska dominera inför valdagen den 11 september. Att oppositionspartiernas ledare en efter en lyfte regeringens långa rad misslyckanden, då särskilt otryggheten och gängkriminaliteten, var en lågoddsare. Så även försöken från vänster att få upp A-kassan och pensionerna och på agendan.
Brännande är även splittringarna i riksdagen, dels mellan de två blocken men även internt inom båda. Att både Nooshi Dadgostar (V) och Magdalena Andersson (S) var tydligt taktiska, lyfte pensionerna respektive a-kassan – två högst centrala ekonomiska frågor där M och SD har synsätt som ligger långt ifrån varandra – var tydligt taktiska försök att slå in i kil i en av oppositionens största sprickor.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd i det rödgröna block där Centerpartiet allt tydligare hör hemma – trots partiledaren Annie Lööfs protester. Främst för att SD-samarbete är ett omöjligt alternativ för ett C som satsat mycket politisk krut på den "breda mitten".
Splittringen syntes tydligt när de enda två partierna som debatterade mot Lööf efter hennes anförande var regeringens två andra stödpartier: Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Nooshi Dadgostar (V) riktade tydlig kritik mot att C konsekvent har släppt fram en statsminister för att sen lika konsekvent lägga krokben för att hon faktiskt ska kunna föra sin politik. Lööfs svar blev lika märkligt som talande: de 174 som S, MP, V och C tillsammans innehar är som bekant inte en majoritet i riksdagen. Om C röstade för regeringens budget skulle det således vara upp till en politisk vilde om budgeten gick igenom. "Så kan man inte styra ett land" konstaterade Lööf.
Men är det mer ansvarstagande att släppa fram en regering bara för att sedan låta den regera på oppositionens budget? Inte solklart. Dessutom fick den politiske vilden Amineh Kakabaveh betydande inflytande redan i statsministeromröstningen.
Av all rörighet i svensk politik är det till sist detta som står i centrum. Har Magdalena Andersson ett reellt regeringsunderlag, ett eget block? Så länge inte den frågan besvaras riskerar turbulensen att finnas kvar även efter den 11 september.