Hur ska arbetsgivare få kontrollera anställda och personer som söker jobb i välfärden? Det är kärnfrågan i den diskussion som har dykt upp i kölvattnet efter MVT:s artiklar om att personer inom den kommunala hemtjänsten i Motala och Mjölby misstänks för brott mot äldre.
Välfärdsbrottsligheten är ett växande problem i Sverige och beräknas generera intäkter i storleksordningen 100-150 miljarder kronor varje år. Till stor del landar pengarna hos kriminella nätverk, ett växande problem som måste motarbetas. Arbetsmetoderna är dessutom stundtals väldigt svåra att identifiera och komma åt.
Även i den mindre skalan har offentliga verksamheter problem med brottslighet. I verksamheter som exempelvis förskola och äldreomsorg möter personalen dagligen personer som på ett eller annat sätt kan definieras som utsatta.
Det är rimligt att arbetsgivare som utför uppdrag åt människor som på ett eller annat sätt kan drabbas av olika typer av brott, kränkningar eller övergrepp får en större möjlighet att granska anställda, både vid anställningstillfället och regelbundet efter anställning. Tyvärr, måste det sägas, eftersom det inte borde behövas.
Att göra kontrollerna frivilliga vore värdelöst för både kommunen och individen. Frågan blir nämligen vad ett ”nej” till att dela med sig av ett registerutdrag skulle innebära i praktiken? Hur ska den som av någon anledning inte vill granskas på det sättet hanteras? Som en brottsling, eller som en person som värnar den personliga integriteten?
Det blir lite som ”frivilliga” drogtester i skolans värld. De elever som inte vill gå med på testerna, hur ska de hanteras? Som potentiella knarkare eller som frihetsälskande tonåringar med en känsla för integritet?
Ur en liberal synvinkel är det viktigt att individer ska ha rätt att bestämma själv över vem som tar del av registerutdrag. Att man inte vill att andra ska ta del av sådana betyder inte att man har något känsligt att visa upp. Det kan vara så enkelt att man inte vill att andra ska snoka i ens privatliv.
Samtidigt är det ingen mänsklig rättighet att få arbeta med vad som helst, utan att anpassa sig till förutsättningarna. Det finns många yrken som inte kräver en närmare granskning av de anställda, eftersom riskerna för att utsatta personer ska drabbas negativt av eventuell kriminalitet är väldigt små.
Bevisligen behövs hårdare kontroller. Ibland inskränker samhället på ett motiverat sätt individens frihet. Så är dessvärre fallet här, eftersom det handlar om att skydda utsatta och sköra människor. Då får även frihetsälskande liberaler ta en extra funderare.