Alliterationer i all sin ära, men det sakliga innehållet är mer intressant. Det är välkommet att företagare i svaret från Kerstin Lundberg får ett välförtjänt och högst oväntat erkännande, men tyvärr missas den huvudsakliga poängen med ledaren i fråga.
Den centrala frågan löd: Varför ska vinster få göras på byggnader, vägar, kulspetspennor, läromedel, toalettpapper, våtservetter och så gott som allt annat som konsumeras inom kommunal verksamhet, men inte när det gäller själva utförandet av mänskliga aktiviteter?
I Motala kommun utgör personalkostnader ungefär 60 procent av budgeten för grundskolan. Motsvarande siffra inom äldreomsorgen är ungefär 70 procent. Detta innebär alltså att ungefär en tredjedel av de aktuella skattepengarna läggs på annat än personal.
Hyror, till bland annat kommunala bolag, är en relevant del av detta. Hyror som går till byggnader som har uppförts av privata företag, med vinst. Byggnader som ofta underhålls och repareras av privata företag, med vinst. En stor del av skattepengarna går också till inköp av varor och tjänster. Inköp från privata små och stora företag. Företag som också gör vinst.
Detta verkar inte Vänsterpartiet ha något emot, förvånande nog. Denna vinst utgörs nämligen också av skattepengar. Ett konsekvent krav på ett stopp för vinster i välfärden borde rimligen omfatta även kostnader av detta slag, utifrån ordvalet att ”skattepengar ska gå till den verksamhet de är avsedda för”.
Av allt att döma anser vänstern att en skattekrona som läggs på läromedel eller toalettpapper och ger vinst åt privata företag är okej. Men varför? Exakt den vinsten skulle i stället utifrån resonemanget kring ett stopp för vinster i välfärden kunna gå till mer personal i skolan eller omsorgen. En konsekvent ståndpunkt av det slaget vore betydligt mer förståelig än halvmesyren att rikta in sig på vissa delar av skattepengarna.