Det är synd om unga medelklasskvinnor som vill göra karriär. I alla fall om man får tro den jämställdhetsdebatt som förts de senaste åren. Föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna eftersom mammalediga kvinnor halkar efter, ojämställdhet i bolagsstyrelser ska justeras med lagstiftning och Rut-avdraget är en nödvändighet för de arbetande kvinnor som har hög månadslön.
Enligt fackförbundet Jusek, som förra veckan släppte en rapport om jämställdhet i arbetslivet, är det extra synd om barnlösa kvinnor under 30 år. Dessa upplever sig vara mer stressade än kvinnor med barn. Kvinnorna känner i lägre utsträckning än sina manliga kolleger att de får utlopp för sin kreativitet på jobbet. Och vi vet ju att kreativitet, tillsammans med självförverkligande, är meningen med livet för 2010-talets unga.
Brist på jämställdhet finns överallt och ska självklart tas på allvar. Men att kvinnor plötsligt skulle få mer tid och mindre att göra när de får barn verkar inte särskilt rimligt. Det är inte osannolikt att det rör sig om en attitydfråga. På senare tid har den feministiska debatten också, om än motvilligt från vissa håll, börjat bry sig om de flickor som lever i så kallade hederskulturer. Det är bra. Men det finns en grupp som nästan alltid exkluderas.
Vem bryr sig om kvinnorna som serverat mat på ett äldreboende i Tranås? Som bäddar sängar på ett hem för funktionshindrade i Boden? Eller som steker köttbullar åt lågstadiebarnen i Åsele? Nyligen rapporterade SVT att personalen på Kristinelunds äldreboende i Sundsvall snuvades på det utlovade julbordet. När socialdirektören fick nys om planerna satte hon genast stopp för kalaset. ”Vi ska inte använda offentliga medel till julbord och julshow”, sa hon till SVT.
Nej, offentliga medel ska inte gå till lyxfester i miljonklassen för topptjänstemän i staten. Men att undersköterskorna på ett äldreboende – kvinnorna som varje dag sliter för att de äldre ska få en värdig ålderdom – får äta sill och skinka med sina arbetskamrater en enda kväll om året är inte slöseri. Det är tecken på att vi lever i ett anständigt samhälle.
Att Kommunals före detta ordförande Annelie Nordström lämnat S för Feministiskt initiativ – det akademiska medelklasspartiet som antagligen bryr sig minst om arbetarklassens kvinnor av alla – är ett tecken i tiden. Den moderna feminismen är överteoretisk, storstadsfixerad och saknar klassanalys.
Att högutbildade kvinnor känner sig rastlösa på jobbet är så klart ett problem. Men det är värre att 60 procent av Kommunals medlemmar upplever psykiska ansträngningar på jobbet, att 36 procent känner trötthet under dagen och knappt en femtedel har värk i kroppen – samtliga siffror betydligt högre än snittet på arbetsmarknaden – än att fyra av tio Jusekkvinnor känner sig kreativt understimulerade på jobbet. Det måste alla feminister komma ihåg. (Liberala nyhetsbyrån)