Som väntat misslyckades C-ledaren Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Tanken att bilda en “alliansregering med förankring över blockgränsen” har hela tiden haft svag koppling till den parlamentariska verkligheten.
På sin presskonferens beskrev Annie Lööf hur en regering byggd på “Alliansen och Socialdemokraterna” varit hennes förstahandsalternativ.
Det har på goda grunder avfärdats av både moderater och socialdemokrater. Den typen av samlingsregeringar ska sparas till nationella nödlägen. Närvaron av högerpopulister i riksdagen är inte en sådan krissituation. Tvärtom skulle en sådan regering göra Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, de partier Lööf säger sig vilja isolera, till den enda verkliga oppositionen.
Lööfs andrahandsalternativ har varit att bilda en regering byggd på att Alliansen och Miljöpartiet skulle bli största block. Det är en idé som på samma sätt som Decemberöverenskommelsen utgår från att faktiska riksdagsmajoriteter åsidosätts till förmån för principen att största block ska få regera. Det visade sig redan 2015 svårt att upprätthålla den demokratiska legitimiteten för sådana lösningar.
Lööf prövade även stödet för en regering bestående av Centerpartiet och Liberalerna, med henne själv som statsminister och Alliansens politik som grund. C förtjänar givetvis kritik för att i hårda ordalag ha beskrivit M-ledaren Ulf Kristerssons försök att bilda en liknande regering som ett sätt att splittra Alliansen. Att motsvarande lösning skulle vara acceptabel så länge den leds av Lööf säger något om C-ledarens personliga ambitioner. Samtidigt var det av uppenbart värde att pröva om S i dagens parlamentariska läge var beredda att att tolerera en liberal regering, på samma sätt som skedde 1978 då S mot bakgrund av en borgerlig riksdagsmajoritet lät Ola Ullstens folkpartiregering tillträda.
Lööfs besked innebär att idén om att Socialdemokraterna skulle acceptera en alliansregering slutligen kan avföras från dagordningen. Att S dessutom sagt nej till C och L i en mittenregering innebär att riksdagens två liberala partier nu med gott samvete kan säga att det bästa för den som vill genomföra så mycket liberal politik som möjligt är att släppa fram Ulf Kristersson i kammaren.
Häromdagen skrev de liberala kommunalråden Philip Sandberg och Jesper Brandberg en debattartikel med just den innebörden (Svenska Dagbladet 19/11). Centerpartiet och Liberalerna skulle i en oppositionsroll ha mycket goda möjligheter att driva en M-ledd regering i liberal riktning samtidigt som de två partierna skulle kunna avsätta regeringen om den förde en politik som gick emot liberala värderingar.
Annie Lööf och Jan Björklund bör nu ta intryck av detta. (Liberala nyhetsbyrån)