I det svenska utbildningssystemet finns läroplaner, som för respektive form av utbildning talar om vad den ska innehålla. I förskolan baseras verksamheten till stora delar på lek och lärglädje. I grundskolans yngre år utvecklas ämnen och krav gradvis, för att i slutet av grundskolan för de allra flesta slutligen landa i betyg och behörighetsnivåer.
På vägen har eleverna fått en stor kunskap inom många vitt skilda ämnen. En bred och stabil plattform att stå på.
Ungefär i 15-årsåldern är det därefter dags för eleverna att bestämma sig för vilken inriktning de vill ta i yrkeslivet. Ska de välja gymnasiets yrkesförberedande program för att exempelvis bli byggare eller fritidspedagog, eller ska de välja ett studieförberedande program för att förbereda för fortsatta studier inom ett område på högskola eller universitet?
Det skulle dock kunna ha sett ut på ett helt annat sätt. Hur tror du att det skulle fungera om politikerna hade beslutat om läroplaner som klargör att eleverna redan i 10-årsåldern skulle välja inriktning för sin framtida yrkeskarriär?
Sannolikt skulle några få elever som utifrån det slutliga utfallet visar sig ha valt rätt väg bli väldigt duktiga på det de gör, till och med experter inom sitt område. Denna spetskompetens vore definitivt värdefull för både individen och samhället.
Problemet är bara att väldigt många andra elever skulle slås ut på vägen, för att de inte riktigt visade sig ha talang eller motivation nog för den valda yrkeskarriären. Efter ett antal år, låt säga i den ovan nämnda 15-årsåldern, skulle många av dessa elever ratas från de tänkta gymnasieprogrammen inom respektive yrkesbana. Orsaken är att de helt enkelt inte håller måttet för de högt uppskruvade förväntningarna som skulle finnas. Vad skulle hända då?
Skulle dessa utslagna, bortsållade individer med dåligt självförtroende och knäckta drömmar helt plötsligt backa tillbaka och byta karriär, återvända till 10-åringarnas nivå och börja om? Knappast. De flesta skulle aldrig avsluta någon utbildning över huvud taget. Många, många individer och samhället skulle vara stora förlorare.
Ändå är det alldeles för ofta exakt så som det har fungerat, och delvis fortfarande fungerar, inom idrottens värld. I alldeles för tidiga åldrar har barn tvingats välja mellan olika idrotter som överlappar varandra i både säsonger och träningstider. I stället för att få en bred och stabil plattform att stå på har barnen tvingats välja ”yrkeskarriär”, vilket i slutändan har lett till utslagning och färre som idrottar under den så viktiga tonårstiden.
Därför är det mycket glädjande att se ett antal stora idrottsförbund i Östergötland verka inom projektet Samsyn, vilket MVT berättade om i veckan som gick. Projektet syftar just till att stimulera och underlätta för barn att ägna sig åt flera olika idrotter samtidigt ända upp i 15-årsåldern. En varierande, allsidig och motiverande blandning av träning är gynnsamt både för individen och för idrottskollektivet.
Än är det långt kvar tills dess att samsyn verkligen råder ute i alla berörda föreningar och verksamheter, men det är ett viktigt arbete som nu är påbörjat. Samhället behöver fler idrottande barn och ungdomar, inte färre.
Tobias Josefsson