Situationen i vårdkonflikten ser inte ut att närma sig en lösning. Det är snarare så att vi ser en eskalering parterna emellan, med allt större konsekvenser och skadliga effekter. Snart dras även vårdcentraler i Motala och Vadstena in i konflikten, vilket gör att många invånare konkret kommer att märka av den.
Det är lätt att förstå den frustration som finns – och länge har funnits – hos de som arbetar inom vården. Ständigt nedprioriterade, ofta lönesläpande, många gånger hårt belastade, långt ifrån alltid uppskattade, allt högre krav på effektivitet. Vem skulle inte ledsna i en sådan sits? Uppskattningen under pandemin lindrade kortsiktigt, men effekten var tillfällig.
Det är samtidigt lätt att förstå den frustration som finns hos kommuner och regioner. Medborgare med ständigt högre krav på offentliga verksamheter samtidigt som det finns en ovilja att betala mer i skatt, en statsapparat som lovar brett och håller tunt, sjunkande skolresultat, allt längre vårdköer, ökande kriminalitet, försämrad ekonomi, svårt att hitta arbetskraft.
Att avtalsförhandlingarna mellan två frustrerade parter i form av Vårdförbundet och Sveriges kommuner och regioner (SKR) havererade är inte förvånande, sett till de förutsättningar som de båda parterna kommer in i förhandlingarna med.
Den part som ska betala – regionerna – befinner sig i en ekonomisk kris och hittar inte tillräckligt med personal. Samtidigt är den part som vill ha betalt upprörd över att alldeles för länge ha fått arbeta med för dåliga villkor och med en för låg lön. Utfallet var uppenbart, en frontalkollision utan krockkudde.
I en situation som den vi befinner oss i som samhälle, med en lågkonjunktur och regioner som blöder ekonomiskt, blir effekten potentiellt förödande – och det redan innan vi har kommit in på de konkreta effekterna för patienterna. Inställda besök och operationer, längre väntan, oönskat lidande.
Vårdförbundets huvudfråga är att deras medlemmar ska få en förkortad arbetstid. Det är lätt att sympatisera med den inställningen, för det är de definitivt värda i sak. Frågan är dock om det är realistiskt?
Även Vårdförbundet måste se den ekonomiska verklighet som råder i regionerna. I Östergötland pratar vi om hundratals miljoner kronor back, samtidigt som det är svårt att rekrytera personal. Hur ska man då lösa uppgiften om de anställda arbetar färre timmar? Det är tyvärr lätt att förstå varför SKR säger blankt nej.
Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Frågan måste ses på utifrån ett betydligt mer långsiktigt perspektiv för att förhandlingarna över huvud taget ska kunna komma igång.