Tisdagen den 10 oktober skulle ett plan med 15 tvångsutvisade afghaner lyfta från Göteborg. Hundratals aktivister försökte stoppa utvisningarna. Till slut lyfte planet med tio personer ombord, eftersom fem av dem får sent inkomna verkställighetshinder prövade.
Visst är det lätt att känna sympati för de människor som måste överge drömmen om ett liv i Sverige för en betydligt mer oviss framtid i Afghanistan. Samtidigt bygger asylsystemet på att ett nej innebär att man inte får inte stanna. Aktivisterna har dock rätt i en sak: tvångsutvisningar bör undvikas. De är både omtumlande och kostsamma. Det bästa är om återvändande sker frivilligt.
I dag kan en vuxen som fått avslag på eller drar tillbaka sin asylansökan och självmant återvänder få ett återetableringsstöd på 30 000 kronor. Personer under 18 år kan få 15 000 och en familj högst 75 000 kronor tillsammans. Effekten av stödet är visserligen oviss, men vad förlorar vi på att testa att höja det?
Under 2015 sökte 160 000 personer asyl i Sverige. Även om många får uppehållstillstånd kommer tiotusentals att få avslag. Migrationsverket har tidigare bedömt att myndigheten behöver lämna över 30 000 utvisningsfall som avvikit till polisen de kommande åren. De utvisningar som överlämnas blir dessutom allt krångligare för polisen att verkställa, rapporterade Dagens Nyheter i början av oktober (DN 3/10). Den svenska polisen är ansträngd och resurserna skulle behövas till annat.
Ur den enskilda flyktingens perspektiv är ökat återvändandebidrag ett humant sätt att kompensera för svenska statens sätt att hantera flyktingkrisen. Människor lockades till Sverige med löften om en framtid. Politiker välkomnade dem – till en början. Sedan stängde de gränserna och ändrade reglerna för uppehållstillstånd. Det är inte särskilt schysst agerat. De flesta flyktingar har lagt alla sina besparingar på att ta sig ända till Sverige. Den långa asylprocessen är heller inte värdig: Ofta kommer avslagsbeslutet efter flera år. Asylsökande måste då lämna sin svenska tillvaro trots att de hunnit rota sig här.
Rent samhällsekonomiskt skulle återvändandebidraget kunna mångdubblas utan att bli en förlust för skattebetalarna. Av samma anledning bör återetableringsstödet till personer med uppehållstillstånd också höjas. Dagens dåliga integration kan förstås både bli bättre och mindre kostsam, men lite tyder på att politikerna är beredda att ta till de åtgärder som krävs.
Om återetableringsstödet blir alltför högt finns givetvis en risk att systemet utnyttjas, att folk kommer hit bara för att få pengar när de återvänder. De skärpta gränskontrollerna gör dock ett sådant scenario osannolikt.
Människor bör som regel inte få bonus för att de följer myndigheters beslut. Men ibland måste man göra det bästa av en svår situation. Många fler plan kommer att lyfta mot Afghanistan. Alla tjänar på att passagerarna går ombord frivilligt. (Liberala nyhetsbyrån)