Dagens hyresmarknad gynnar varken samhällsekonomin eller de som saknar bostad. En friare hyressättning behövs helt enkelt – för allas skull. 

Fredrik Kopsch, universitetslektor i fastighetsvetenskap vid Lunds universitet, tecknar en dyster bild av svensk bostadsmarknad. På uppdrag av tankesmedjan SNS har han tagit fram rapporten “En hyresmarknad i kris”. I centrum står hyresregleringens effekter. 

Regleringen av svensk hyresmarknad sker dels genom bruksvärdesprincipen och dels genom hyresförhandlingslagen. Hyror sätts utifrån hur hyresgäster i allmänhet värderar ett boende. Det kan låta rimligt men utformningen innebär samtidigt att hyror lätt parkeras under marknadsvärdet – vilket skapar brist och köer. Hyresförhandlingslagen innebär att Hyresgästföreningen och fastighetsägarna förhandlar om hyreshöjningarna varje år, och i den förhandlingen har hyresgästerna ett övertag.

Effekterna är fördelningspolitiskt intressanta. Kopsch visar hur det inte sällan är personer med höga inkomster som via kösystem får ta del av attraktiva bostäder. Dessa har kunnat stå länge i kö och under tiden ökat sin inkomst. På det sättet subventioneras personer som faktiskt hade kunnat betala en högre hyra. Detta medan många, inte minst yngre och människor med lägre inkomst, står utanför marknaden. Ändå lyfts hyror som hålls nere gärna fram som något som ska gynna personer med sämre förutsättningar. 

Hyresregleringen leder alltså till att höginkomsttagare subventioneras, att marginalgrupper stängs ute – och att bostadsköerna fortsätter att växa. 

Kopsch pekar även på att oförmågan att reformera systemet leder till symbolåtgärder som ska signalera "krafttag": Exempelvis hårdare tag mot svarthandel av hyreskontrakt eller försvårande av ombildningar till bostadsrätter. 

Hans förslag är att i stället gå mot ett betydligt friare system för hyressättning där betalningsvilja får råda snarare än tid i kön. Viss besittningsrätt bör finnas kvar som trygghet, men han föreslår att normen kan vara att ett avtal löper åtminstone tio år. Specialarrangemang, som villkorat boende för studenter, tas upp som något som fortsatt kan vara värdefullt – liksom behovet av riktade insatser mot personer med låga inkomster och sämre förutsättningar.

Politikerna måste börja se grundproblemet och sluta dutta med medicin utan verkan för symptomen. Vi har i dag långt från fri hyressättning och det systemet är långt från så rättvist som det låter. (Liberala nyhetsbyrån)

Max Eskilsson