Ledare: Framtidens mittenpolitik en utmaning

Om mindre än en månad lämnar Centerpartiets partiledare Annie Lööf över ordförandeskapet efter mer än elva år på posten. I skrivande stund är det oklart vem som tar över, men det står tydligt att nästa partiledare kommer behöva blicka framåt för ett nytt Centerparti men också blicka bakåt för att ta lärdom av det som har varit.
 
Centerpartiet har på ett övergripande plan haft ett relativt framgångsrikt 2000-tal. Maud Olofsson (partiledare 2001–2011) har beskrivits som Alliansens moder, den som tog borgerligheten tillbaka till regeringsmakten och som under två mandatperioder försåg Sverige med liberala reformer. Men engagemanget och reformivern tröt, och när Annie Lööf tog över 2011 var det inte längre samma Allians. Vid valet 2014 tog Socialdemokraterna återigen makten (om än för första gången med ett annat parti i regeringen) och när Stefan Löfven avgick som partiledare några år senare blev det tydligt att han hade lyckats med sitt mål: att splittra borgerligheten. Annie Lööf har under sin tid i toppolitiken fått uppleva den moderna borgerlighetens uppgång och fall men också fått Socialdemokraterna att gå med på liberala reformer. Så vad för slags parti är det då hon lämnar efter sig?
 
Centerpartiet har under Annie Lööfs ledning blivit det ansvarstagande partiet i svensk politik. Man har visat att man är beredd att samarbeta åt såväl höger som vänster, det viktigaste har varit att få till en stabil politik. Trots det är Centerpartiet det parti som hållits utanför makten allra mest. Om Tidöavtalet står sig mandatperioden ut kommer C tillsammans med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vara de enda partierna som inte suttit i regeringsställning de senaste tolv åren. Strategin att hålla sig i mitten och inte ge inflytande till ytterkanterna har istället lett till att man själv har isolerats med dem utan för politikens centrum. C hade förvisso många sägningar i det Januariavtal som slöts efter valet 2018, men det stod sig inte hela mandatperioden, istället är det V och SD som har dikterat villkoren i politiken – inte minst SD vad gäller Tidöavtalet och Moderaternas möjlighet att ta makten.
 
Nästa partiledare måste dra lärdom från tiden som har varit. Ingen av kandidaterna har en profil som skiljer sig nämnvärt från Lööf, Centerpartiet kommer därför mest troligt, och vilket också är rimligast, fortsatt vandra den väg där man ser Sverigedemokraterna som sin främsta motståndare. Men att stå utanför regeringsmakten så länge gör något med ett parti. 
Partierna som har slutit Tidöavtalet hittar gemenskap i varandra, Socialdemokraterna kommer alltid ha regeringsvanan och Miljöpartiet kan fortsatt till viss del luta sig tillbaka mot att man faktiskt lyckades få S att dela med sig av makten. För C:s del försvinner organisationsminnet av att ha regerat, vilket är en svaghet för partiet om tanken är att fortsatt arbeta för att så småningom lyckas få till ett mittenstyre.
 
Är Centerpartiets plan fortsatt att verka i samma anda som nu och samarbeta åt såväl höger som vänster måste nästa partiledare vara ödmjuk inför det faktum att C, även om man på många sätt varit navet i svensk politik, stått utanför regeringen under en lång tid. Nästa partiledare ska forma framtidens Centerparti på en ny politisk spelplan. För det krävs såväl lärdomar från tiden som har varit som framåtblickande.