Håll ihop, håll ut, håll avstånd. Det är ett enkelt grundbudskap som vi kommer att få leva med framöver. Delar av vårt samhälle kommer aldrig att bli som förut. Vi måste lära oss att hantera den pandemi som har drabbat världen och hitta det nya normala. Det är inte konstant användning av munskydd eller total nedstängning som är svaret, det finns andra sätt att anpassa sig.
Den raskt tillkomna lagstiftningen om begränsningar av allmänna sammankomster till max 50 personer var nödvändig i ett akut läge. Den ledde till kriser hos olika aktörer, men det var rimligt i förstaläget. Situationen i dag, ett antal månader senare, är däremot en annan. Den är fylld av motsättningar som måste rättas till.
Människor packar frivilligt in sig i slutna luftutrymmen i fullsatta flygplan. På köpcentrum, i mataffärer och i kollektivtrafiken är trängseln ibland minst sagt påtaglig och direkt olämplig. Samtidigt får nöjesparker inte hålla två teaterföreställningar med 50 personer per plats parallellt och restaurangevenemang stoppas enbart på grund av att en känd artist närvarar.
Orsaken är inte risken för människors hälsa. Orsaken är en skev lagstiftning. Undertecknad är verkligen inte först på bollen i den aktuella frågan, men den har äntligen fått välförtjänt uppmärksamhet på många nivåer. Det är välkommet, eftersom det måste till en snabb ändring.
För den insatte är det för övrigt väldigt lätt att dra paralleller till hur Sverige har hanterat lagstiftningen för migration sedan kriserna avlöste varandra 2015 och många människor tvingades fly till Europa. Det juridiska hafsverk som regering och riksdag klubbade igenom i en paniksituation har fått ödesdigra och oacceptabla konsekvenser för många drabbade individer. Rättssäkerhet och asylrätt har satts ur spel, samtidigt som miljarder har slösats bort i kostnader för förvar och byråkrati. Lägg därtill det mänskliga lidandet.
Det är potentiellt en styrka att kunna agera snabbt när en krissituation dyker upp. För att kunna utnyttja den potentialen krävs dock en viss grad av förberedelser och eftertanke redan innan beslut fattas, annars kommer besluten att bli onödigt skeva. Vissa problem kommer man alltid att få acceptera vid snabba beslut, men Sverige måste lära sig att hantera kriser ännu bättre framöver, både lokalt och nationellt.