I veckan meddelade utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att Skolverket på regeringens initiativ ska göra en översyn av förskolans läroplan för att tydliggöra och uppdatera förskolans uppdrag med syftet att öka kvaliteten i undervisningen. Man vill också stärka barnens digitala kompetens i förskolan.
Regeringen oroas över den pedagogiska kvaliteten inom förskolan. Att man känner oro är full rimligt. Ingen som inte legat och sovit under en sten i 20 år har kunnat missa de allvarliga problem som förskolan på många håll dras med. Regeringen tycks dock helt sakna verklighetsförankring i sina försök att komma till rätta med dessa problem.
Det är inte det pedagogiska uppdraget det är fel på, utan att det i realiteten saknas förutsättningar för att leva upp till läroplanens alla vackra ord. Kvaliteten i förskolan brister för att det är omöjligt att skapa en fungerande inlärningssituation om man inte först säkerställer att barnen är trygga och sedda.
Barnomsorgen har under de senaste decennierna genomgått en metamorfos. 1996 fattades beslut om att den skulle integreras med skolan och 1998 fick den en egen läroplan och ansvaret flyttades från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet. Det som tidigare kallades daghem, och vars huvudsyfte var att ge barn en god omvårdnad när deras föräldrar arbetade, bytte namn till förskola och öppnades upp för alla barn.
Tyvärr har det aldrig – varken från kommunalt eller statligt håll – skjutits till resurser i samma takt som det tillkommit krav på uppföljning, administration, fler barn och mer utbildad personal. För förskollärarna som kämpat för att göra sig av med begreppet dagis och uppvärdera sin yrkesstatus har utvecklingen – i alla fall på pappret – varit gynnsam. De som däremot drabbats hårt av nyordningen är de barn som inte har något annat val än att tillbringa långa dagar i någon annans vård när deras föräldrar arbetar.
Det är de som far illa av de stora barngrupperna där även föräldraledigas barn ska klämmas in. Det är de som lider mest av de höga ljudnivåerna, de trånga lokalerna, den stora omsättningen på personal och att det i många kommuner till följd av förskolereformen inte längre går att välja den lugnare och mer hemlika omsorgsformen dagmamma/pedagogisk omsorg.
Sanningen är att daghemmen på 70-, 80- och tidigt 90-tal ofta hade betydligt högre kvalitet än dagens förskola. Framförallt beroende på att de vuxna hade tid. Tid att gosa, baka, läsa, samtala och göra spännande utflykter. Det är detta politikerna måste prata om. Tid. Inte i första hand om digitalisering eller ny läroplan. Treåringar behöver inte ipads i förskolan, de behöver någon som ser dem.
Sannolikt är det för sent att backa bandet. Men kommunerna borde i alla fall dra i handbromsen. Att ens överväga mer tid för föräldraledigas barn eller göra sig av med kompetenta dagmammor borde vara uteslutet så länge situationen i förskolan ser ut som den gör i dag. (Liberala nyhetsbyrån)