Inrikesminister Anders Ygeman (S) gör rätt som säger nej till ett allmänt fyrverkeriförbud. Ligisternas anspråk på geografiska plaster är problemet, inte raketerna i sig.
Nyårshelgen blev stökig på flera håll. Sjuksköterskan Oliver Grens ambulans besköts med fyrverkerier under ett falsklarm i Kristianstad. I Gävle kastade ungdomar smällare i en barnvagn där en bebis låg och sov. Och raketerna som ven över Möllevångstorget i Malmö påminde om rena krigsscener. ”Det skjuts mer längs marken än uppåt, så att säga”, konstaterar en polis uppgivet (Sydsvenskan 2/1).
Bråk och fylla under nyår är inget nytt. Sydsvenskan påminner om nyårskravallerna i Malmö för precis 70 år sedan. Den gången attackerade ett stort antal ungdomar, ”som på en given signal”, borgerskapets bal. Eldgivningen med knallskott var våldsam: Byxor brann, hattbräden fick svedda hål. Hjärnskakningar rapporterades.
Så, nej. Allt var inte frid och fröjd förut.
Samtidigt kan våld, skadegörelse och en allmänt hotfull stämning inte relativiseras bort med nostalgiska återblickar. Attackerna under nyår påminner om en oroande samhällsutveckling. Många offentliga miljöer har kommit att belägras av ungdomsgäng som verkar strunta i normer, regler och lagar. Det skapar otrygghet för alla som bor och rör sig på samma geografiska plats.
Personer som skjuter fyrverkerier mot ambulanspersonal och andra i sin omgivning sänder en tydlig signal: ”Det här rummet tillhör oss”. Andra gånger är det stenar som kastas mot bussar, bilar som sätts i brand, eller kunder i gallerior som möts av glåpord. Att många bibliotek och simhallar har ett växande behov av att anlita säkerhetsvakter är dessvärre en realitet, vilken redan begränsar människors rörelsefrihet.
”Var är de unga raketskjutarnas föräldrar?”, frågar Torkild Strandberg, Liberalernas kommunalråd i Landskrona, känd för sin tuffa linje mot vandalism. Det är en berättigad fråga, men om straffen för tonåringar som löper vind för våg förblir obefintliga fortsätter stöket. (Liberala nyhetsbyrån).