Ledare: Fler svenska barn bör adopteras

Barn behöver trygghet och kontinuitet. De behöver vuxna som alltid finns där och som de kan lita på stannar kvar. Alla vet att det är så. Eller borde veta. Särskilt de som arbetar med utsatta barn och är ansvariga för att försöka skapa en fungerande uppväxt när biologiska föräldrar brister. 

Så är i dag inte fallet. Sedan länge är det ett faktum att barn som omhändertas av samhället inte sällan skickas runt som vandringspokaler mellan jourhem, familjehem och HVB-hem. Ibland för att det ursprungliga familjehemmet inte anser sig kunna hantera barnet i fråga, men lika ofta för att barnet i de vuxnas ögon blivit ett ting, en ägodel och prestigen att få rätt är viktigare än barnets liv och framtid. Det gäller såväl biologiska föräldrar som blir svartsjuka och kräver omplacering när de märker att barn knyter an till ett famljehem, som socialsekreterare vilka känner behov av att markera mot såväl fosterföräldrar som biologiska diton som ifrågasätter handläggares beslut när dessa går tvärtemot barnens bästa. 

Till exempel finns det otaliga exempel på fall där barn placerats om från en dag till en annan för att familjehem påtalat det okloka i tvinga barn till umgänge med föräldrar som misshandlat och kränkt dem. 

Exakt hur vanligt det är att barn skickas runt som biblioteksböcker har dock varit oklart. Fram till nu. Socialstyrelsen kan i en ny kartläggning av 94 000 barn och unga födda åren 1990-2004 som varit placerade under uppväxten - antingen frivillig så kallad SOL-placering eller i enlighet med LVU - visa att av de som varit placerade under lång tid hade 60 procent, tre eller fler placeringstillfällen. Nästan vart tionde barn hade bytt placering minst tio gånger. (Av de korttidsplacerade - mindre än ett år - hade majoriteten, 71 procent, bara ett placeringstillfälle.
Kartläggningen visar också att 43 procent av barnen varit placerade en gång, 24 procent två gånger och 33 procent tre gånger eller fler. 

”Det är ett underbetyg, vi vill inte ha det så här, men vi jobbar på att kunna göra det bättre”, säger Marie Berlin, utredare på Socialstyrelsen (SR 29/5).

Det är inte ett underbetyg. Det är katastrof. Var och en av de nästan 100 000 barnen är en människa, ett liv, en framtid som sätts på spel av bristen på möjlighet att höra hemma. Barn som flyttas runt misslyckas ofta i skolan, har svårt att lita på andra människor och är utsatta för en ökad risk för missbruk och psykisk ohälsa. 

Socialstyrelsens slutsats från kartläggningen är att antalet placeringstillfällen och flyttar behöver hållas nere så långt det är möjligt. Vilket är bra. Men för att uppnå det krävs handling. Och lagändringar. 

Det är alltid en tragedi för både barn och föräldrar när det gått så långt som till ett omhändertagande. I princip har det då alltid föregåtts av försök att hjälpa familjen och hålla den intakt. När ett omhändertagande är ett faktum måste dock samhällets huvudsakliga fokus ligga på barnet. Särskilt i de fall där placeringen drar ut på tiden. 

Det är därför rimligt att bioföräldrars rättigheter minskar när ett barn varit placerat under lång tid så att man förenklar beslut om uppväxtplacering eller adoption. Barnets trygghet och anknytning måste ses som det viktigaste. Annars kommer jojoflyttarna att fortsätta.