Fackförbund berör. Det kan konstateras nästan oavsett var man befinner sig på den samhälleliga skalan eller vilken politisk inriktning man lever efter. I kölvattnet av förra veckans sjuksköterskeuppror mot Vårdförbundet är det dags för en reflektion kring fackförbund.
Maktförhållanden inom arbetslivet har historiskt sett varit en problematisk fråga i olika omgångar. Ska man hårdra det har privata arbetsgivare många gånger framställts som giriga, onda, slugt beräknande pampar som livnär sig på att suga energin ur sin arbetskraft innan den slängs på skräphögen för att ersättas av ny.
Det har funnits gott om exempel där åtminstone valda delar av beskrivningen ovan har varit relevant. Det finns många olika typer av företagare, även de som har mindre goda avsikter. För att komma tillrätta med dessa har bland annat lagar och kollektivavtal gjort nytta. Att arbetskraften har kunnat ena sig till en stark part har haft betydelse i kampen mot de stora motparterna.
Dock lever den överdrivet negativa bilden kvar i en alltför stor utsträckning än i dag. Sverige är ett av världens hårdast reglerade länder sett till bestämmelserna på arbetsmarknaden och hela välfärdens försörjning bygger på att privata företag är framgångsrika. Likväl lever bilden av den onda företagaren kvar, åtminstone på vänsterflanken i den politiska sfären. Det är inte bra för Sverige.
Ännu märkligare blir fackförbundens starka ställning när man tar i beaktande hur vissa beter sig. Landsorganisationen (LO) har en osunt djupgående relation med Socialdemokraterna och har under en femårsperiod, enligt SvD:s genomgång i februari 2014, pumpat in över 70 miljoner kronor av fackmedlemmarnas pengar in i det politiska partiets kassa. Fackförbundets ordförande innehar dessutom en viktig post i partiets innersta krets.
Allt detta trots att långt ifrån alla medlemmar i LO står bakom Socialdemokraternas politik. Enligt SVT:s valundersökning vid valdagen i september 2014 röstade ungefär hälften av förbundets medlemmar på S och totalt stöttade två tredjedelar ett rödgrönt alternativ. Det betyder alltså att var tredje medlem inte gör det. Trots det går förbundet och partiet hand i hand. Mycket märkligt. Ännu märkligare är det att den sistnämnda tredjedelen fortfarande är medlemmar, men grupptrycket på arbetsplatsen är säkerligen starkt.
Med detta som bakgrund är det, trots en tråkig situation, glädjande att se att sjuksköterskorna på Medicinska specialistkliniken vid LiM agerar. När deras hett efterlängtade lokala, väl anpassade lösning äntligen hade baxats igenom med arbetsgivaren sa Vårdförbundet brutalt nej. Här fanns inget utrymme för smidiga lösningar över huvud taget, trots att fackförbundet Kommunal sagt ja för sina medlemmars räkning.
Visst kan central styrning vara nödvändigt, men det kan också vara att skjuta sig själv i foten och be en förbannad sjuksköterska om hjälp därefter. Förhoppningen är att fler tar steget och lämnar fackförbund som inte sköter sig, för att i stället organisera sig i andra förbund eller i andra former.