Ett Turkiet bortom Erdogan Àr möjligt

SkÀlen för turkarna att vilja byta ut sin president Àr uppenbara. FrÄgan Àr bara vad ett alternativt ledarskap kan Ästadkomma under nuvarande förutsÀttningar.

Erdogan ser ut att pÄ allvar fÄ konkurrens om presidentmakten i vÄrens presidentval, skriver ledarskribenten.

Erdogan ser ut att pÄ allvar fÄ konkurrens om presidentmakten i vÄrens presidentval, skriver ledarskribenten.

Foto: Kamran Jebreili

Ledare2023-03-09 05:05
Detta Àr en ledare. MVT:s ledarsida Àr oberoende liberal.

Med logiken att ens fiendes fiende Ă€r ens vĂ€n har Turkiets opposition slutligen enats bakom en motkandidat till Erdogan inför vĂ„rens presidentval. Det blir Kemal Kilicdaroglu, frĂ„n det socialdemokratiska partiet CHP, som efter mĂ„nga om och men blir det gemensamma alternativet. OpinionsmĂ€tningarna indikerar att valet kommer att bli jĂ€mnt, men att oppositionen just nu har ett litet övertag. SVT:s korrespondent Thomas ThorĂ©n beskriver lĂ€get som “en historisk chans för oppositionen att faktiskt vinna” (6/3).

Turkarnas missnöje med den sittande presidenten Ă€r lĂ€tt att förstĂ„. Under sina 20 Ă„r vid makten (varav de första Ă„ren som premiĂ€rminister) har Erdogan styrt landet i en alltmer auktoritĂ€r riktning. Landet har sedan 1999 varit ett kandidatland till EU, och man behöver inte gĂ„ jĂ€ttelĂ„ngt tillbaka i tiden till dess seriösa – om Ă€n initiala – medlemskapsförhandlingar med unionen faktiskt bedrevs. 

Attackerna pÄ medborgerliga friheter genom bland annat censur och fÀngslade journalister samt agerandet mot kurder bÄde utrikes och pÄ hemmaplan har emellertid gjort ett nÀrmande till EU omöjligt. Att Turkiet trots allt fortsatt har status som kandidatland kan nog frÀmst förstÄs mot bakgrund av rent diplomatiska övervÀganden frÄn unionen för att upprÀtthÄlla en i vart fall icke-fientlig relation till landet.

Oviljan att demokratisera landet gĂ„r hand i hand med landets vanskötta ekonomi. Bokstavlig svĂ„gerpolitik har istĂ€llet för kompetens styrt tillsĂ€ttningarna pĂ„ nyckelposter i statsförvaltningen – sĂ„som att Erdogan under ett par Ă„r lĂ€t sin svĂ€rson vara finansminister. Samtidigt har centralbankens penningpolitik styrts enligt kortsiktig politisk logik vilket effektivt har rubbat förtroendet för valutan och skapat inflation pĂ„ rekordnivĂ„er. Offentliga satsningar har i autokratisk anda riktats in pĂ„ att bygga en inre sĂ€kerhetsapparat och militĂ€rmakt istĂ€llet för att investeras i lĂ„ngsiktiga produktiva Ă€ndamĂ„l.

Även jordbĂ€vningens katastrofala konsekvenser har ett nĂ€ra samband med bristen pĂ„ demokratiska institutioner. Enligt turkisk lag ska byggnader vara anpassade för att tĂ„la det geografiskt sĂ„rbara lĂ€ge som stora delar av landet befinner sig i. Men lagkraven har försummats i ett led av systematisk korruption.

Turkiet vore minst sagt betjÀnt av ett nytt politiskt ledarskap som förstÄr att landets problem till stor del bottnar i dess brist pÄ demokratisering och lagstyre. Huruvida den nuvarande oppositionen kommer vara i stÄnd att genomdriva sÄdana reformer framstÄr dock som osÀkert. Det huvudsakliga som enar oppositionsalternativet Àr egentligen viljan att fÄ till ett maktskifte. HÄrdraget slutar enigheten dÀr. SÀrskilt som alternativet kommer vara beroende av sÄvÀl högernationalister som det kurdiska partiet. En ekvation som Àr svÄr att fÄ ihop.

Även om en sĂ„dan koalition kanske skulle braka ihop efter bara ett par mĂ„nader vid makten skulle det sĂ€nda en viktig symbolisk signal: ett Turkiet bortom Erdogans vanstyre Ă€r möjligt.