Vi kan nu blicka tillbaka på sommarmånaderna. Utöver idrottsliga höjdpunkter som fotbolls-EM och de olympiska spelen har det hänt andra stora saker. Bränder rasar runt om i södra Europa, samtidigt som översvämningar orsakar död och kaos längre norrut. Afghanistan kollapsar under talibanernas härjningar, vilket skapar ännu en kris i världen. Skjutningar och våld oroar lokalt, regionalt och nationellt. Pandemin härjar ännu globalt.
Samtidigt har stora delar av den politiska världen semester och då inte enbart statsminister Stefan Löfven som har varit påtagligt osynlig under sommaren. Även lokalt är det stiltje som råder. I Vadstena kommun hålls inga sammanträden alls i fullmäktige, nämnder eller styrelsen under juli eller augusti. Det innebär att det i princip går tre månader, ett helt kvartal av året, utan att några övergripande politiska möten hålls i kommunen.
Storasyskonet Motala har ett nästan lika långt uppehåll, med undantag i form av ett fullmäktigesammanträde redan i augusti månad. Övriga nämnder och styrelser har i likhet med Vadstena ett kvartals planerad paus under sommaren.
Är då situationen bra eller dålig, kan man fråga sig? Ur det ekonomiska perspektivet är pausen positiv. Även om det är småsummor i det stora perspektivet kostar sammanträden i form av arvoden och ersättningar för uteblivna inkomster. Likaså ger sommaruppehållet en behövlig tankepaus för förtroendevalda politiker och en arbetspaus med semesterflexibilitet för tjänstepersoner.
På den negativa sidan går det att argumentera för att demokratin blir lidande. Självklart är det så att mycket av kommunens verksamhet som rör medborgarna rullar på som vanligt, eller åtminstone nästan, även under sommarperioden. De väldigt få politiker som är arvoderade på deltid eller heltid i sina uppdrag är samtidigt i praktiken alltid tillgängliga om det verkligen behövs snabba beslut. Personer som arbetar med politik i Sverige har rent krasst ingen semester.
Trots denna ständiga tillgänglighet är ändå det kvartal som i praktiken är fritt ifrån politiska möten ett underligt fenomen. Det kan potentiellt fördröja hanteringen av olika ärenden, till synes helt i onödan. Om motargumentet blir att det inte spelar någon större roll att ha ett kvartals paus varje år kanske det är dags att fundera på hur politiken organiseras.
Behövs alla nämnder? Gör politikerna rätt saker? Hur hanteras gränsdragningen mellan politiker och tjänstepersoner? Alla dessa är relevanta frågor att ställa inför nästa mandatperiod.