Det är svårt att inte förfasas över det enorma underskott som vårdverksamheten i Region Östergötland kommer att redovisa för år 2023. När det handlar om så stora belopp blir det snabbt ganska svårt att greppa vad summorna egentligen innebär.
Resultatet för helåret ser nu ut att landa på ett underskott på ungefär 1 600 000 000 kronor. Det är alltså 1,6 miljarder kronor. Lite drygt ett halvt Motala, sett till kommunbudgeten som ligger på 3,1 miljarder.
I och med att ungefär 475 000 personer bor i Östergötland innebär det ett underskott om nästan 3 500 kronor per invånare. Regionstyrelsens ordförande Marie Morell (M) beskriver situationen som ”ett mycket allvarligt ekonomiskt läge” och det är bara att instämma.
Hur kunde det då bli så här illa? Det är en helt central fråga att svara på för att kunna se till att historien inte upprepar sig i framtiden. Än har vi dock inget tydligt svar, vilket gör att vi svävar i ovisshet samtidigt som politiker och tjänstepersoner sliter för att kunna hantera den akuta situationen.
Det finns dock ingen större vits med att just i det här läget titta i backspegeln och försöka hitta syndabocken. Regionen har under de senaste mandatperioderna styrts av olika konstellationer av partier, med olika tyngdpunkt i politikens huvudskala. Det kan vi gott spara ett tag och ägna oss åt senare, när den akuta krisen är löst. För lösas, det måste den.
Det finns garanterat massor att arbeta med för att förbättra situationen. Den svällande draken som lystrar till namnet Universitetssjukhuset i Linköping (US) har många och starka företrädare, vilket mycket väl kan snedvrida situationen.
Ambitionen från regionen och kommunerna att arbeta med det som kallas ”nära vård” hamnar i skymundan när den ledande kolossen tar plats. Missförstå saken rätt – US har en oerhört viktig roll att spela i vårdapparaten, men sjukhuset i sig är däremot inte lösningen på problemet.
När i princip hela regionsverige blöder ekonomiskt är det nödvändigt att ställa sig frågan om det egentligen handlar om ett grundläggande systemfel. Att ropa efter centralisering i form av en statlig vård är dock ingen mirakellösning det heller. Däremot måste det föras en seriös och bred diskussion om hur specialistvård och nära vård kan fungera på bästa sätt, kanske med olika ansvariga parter.
I väntan på en långsiktigt trovärdig plan framåt är det ändå naturligt att kräva att staten, som står mycket stark rent finansiellt, griper in och stöttar regionerna ekonomiskt. Det brådskar dessutom, för det är här och nu som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och alla andra inom vården fortfarande finns kvar. Vem vet var de är om några år, om ingenting görs?