Onsdagens besked om att skolan och fritidshemmet i Godegård kommer att läggas ner efter årsskiftet kom som ett slag i solar plexus för bygdens invånare. Det är dock för tidigt att räkna ut dem, likt en nedslagen boxare reser sig bygden och samlar krafter för en ny omgång i ringen.
Det finns mycket att säga om den styrande koalitionen i Solidariskt Motala med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Någonting man däremot inte kan säga är att de är fega. Samtidigt som deras partivänner på riksplanet presenterar det ena valfläsket efter det andra med mer pengar till barnfamiljer, mer pengar till sjuka och mer pengar till pensionärer väljer den lokala trojkan att lägga ner en landsbygdsskola, blott ett år före nästa val. Det kräver mod. Eller kanske dumdristighet.
Att hänvisa till ”barnens bästa” som bakgrund till beslutet är till synes ädelt, men kan också uppfattas som ett svepskäl för att undvika att behöva väga in många olika aspekter. Är det barnens bästa att åka bil och buss långa sträckor varje dag? Är det barnens bästa att föräldrarnas liv dras sönder av flängande mellan olika tätorter och att tiden tillsammans med föräldrarna minskar ännu mer? Är det barnens bästa att deras hembygd utarmas?
Bildningsnämndens uppdrag är rent pedagogiskt. En skola kan inte vara hur liten som helst utan att det drabbar eleverna, det är en grundförutsättning. Om elevunderlaget blir för litet för att hålla en relevant pedagogisk kvalitet måste något därför göras – men det måste som tidigare påpekat inte nödvändigtvis innebära en nedläggning. Det går att agera för att i stället öka elevantalet, men det verkar inte finnas en vilja att försöka åstadkomma en sådan förändring.
Paralleller dras nu av kritiker till nedläggningen av Villa Ekenäs, varifrån specialpedagogisk kompetens har spridits för vinden när de tidigare eleverna med särskilda behov har fördelats på de ordinarie skolenheterna. Beslutet var ur en aspekt modigt och principfast, men förefaller inte vara något som gynnar de svagaste eleverna. Var det också ett beslut för barnens bästa?
Den relevanta konsekvensanalysen av den beslutade nedläggningen lyser med sin frånvaro. Det som har framgått är att Godegårds elever flyttas till andra skolor och fritidshem, men mer? Hur påverkas invånarna i bygden? Hur påverkas utvecklingen av orten, boendet, näringslivet, kommundelen? Allt detta talar för att en större utredning borde ha fått genomföras innan beslutet om skolans framtid togs. Därför ska det bli intressant att följa en förväntad överklagan, en begäran om att kommunfullmäktige borde ha avgjort frågan förefaller rimlig.
Paralleller kan också dras till Vadstena kommuns nedläggning av landsbygdsskolan i Rogslösa, där föräldrar och andra berörda länge satte sitt hopp till politikerna. De blev dock motarbetade i sina försök att efter nedläggningen starta en friskola och har nyligen fått ett andra avslag på en sådan ansökan. Godegård har säkerligen en del att lära av den processen, oavsett om det nu blir en nedläggning eller inte.