När ledarskribenten tumlar runt bland kommunala handlingar dyker det ibland upp små guldkorn på de mest oväntade ställena. De ligger där och lurar i hörnen, bortglömda, negligerade, men så plötsligt livar de upp den byråkratiska vardagen. När de äntligen visar upp sig kan de framkalla fnissande, ett stort leende eller kanske till och med ett och annat asgarv.
Något sådant blev det inte just den här gången, men väl ett leende. Att hitta ett byråkratiskt uttryck som sticker ut från den grå massan av slentrianformuleringar gläder den luttrade konsumenten av politik. Men, dags att komma till saken. Vilket uttryck handlar det egentligen om?
Jo, om ett antagonistiskt angrepp. Uttrycket gömde sig i en konsultlevererad årsrapport om hur Motala kommun (inte) har följt dataskyddsförordningen GDPR. Under den granskade perioden har det nämligen inträffat fem så kallade personuppgiftsincidenter, vilket innebär att någon form av brott mot lagen har inträffat. En av dessa gånger handlade det just om ett antagonistiskt angrepp.
Kanske har ledarskribenten en annorlunda relation till ordet antagonist än övriga. Ett exempel på ett antagonistiskt förhållande från fysiologin är det som råder mellan biceps och triceps. Den ena böjer armbågen, medan den andra sträcker ut armbågen. Det medför en samverkan mellan båda parter, där de turas om att arbeta. Visst har de motverkande uppgifter som kan verka enkelspåriga, men tillsammans skapar de en fantastiskt fungerande helhet.
Inom film- och litteraturvetenskapen är antagonisten på ett liknande sätt huvudpersonens motsats. Antagonisten kan till och med vara en god person, exempelvis om berättelsens huvudperson är en skurk, diktator eller liknande. De motverkar varandra, men det är inte alltid uppenbart vilken part som har det moraliska övertaget.
Nåväl, enligt Integritetsskyddsmyndigheten innebär ett antagonistiskt angrepp en avsikt ”att orsaka skada, alternativt skapa fördelar för egen vinning på ett otillåtet sätt”. Inte fullt så roligt, alltså. Det handlar om att någon, ofta utomstående, vill skada kommunen på något vis. I slutändan kommer det att drabba invånarna i en eller annan form.
Det är ingenting att skratta åt i sig, men ibland måste man tillåta sig att dra på smilbanden även i byråkratins värld. Tänk dig ett oväntat antagonistiskt angrepp från din bicepsmuskel, som oförhappandes bestämmer sig för att dra ihop sig och därigenom orsaka en rejäl käftsmäll på dig själv när du i godan ro sitter vid köksbordet med din analoga eller digitala MVT-upplaga.
Dråpligt, men samtidigt ganska komiskt, inte sant?