En het diskussion om löneökningar inom Region Östergötland har pågått den senaste tiden. Sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biologer och biomedicinska analytiker får från och med den 1 mars 75 procent högre OB-tillägg än tidigare. Det är en följd av ett rent politiskt beslut från det nya styret med M, KD och L, med stöd av SD.
Vissa yrken har en karaktär som innebär schemalagt arbete på det som kallas obekväm arbetstid. Kvällar, nätter och helger. Det är nödvändigt för att samhället ska fungera, exempelvis när det gäller räddningstjänst och sjukvård. Att människor runt omkring oss är beredda att ställa upp på detta sätt är någonting som vi ska vara tacksamma över. Det bör också visa sig i plånboken.
Konflikten i Region Östergötland denna gång är på ett sätt förståelig, men utifrån det svenska systemet kring lönesättning är den samtidigt lite underlig. Vi som samhälle utgår från att arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetsgivarorganisationer och arbetstagarnas fackförbund, ska komma överens om villkor och lönenivåer. Därefter får politikerna anpassa sig.
När det gäller OB-tillägget som nu höjs har ansvariga politiker självmant valt att satsa mer pengar än vad parterna har kommit överens om i lönerörelsen. Syftet är att höja löner hos viktig personal, att försöka hålla kvar anställda i en situation där bristen på arbetskraft är farligt stor och för att kunna bemanna fler vårdplatser. Det är en positiv satsning, som dock möts av övervägande negativ kritik.
Det som orsakar ilskan är att andra yrkesgrupper med liknande förutsättningar för arbetsförhållanden inte får motsvarande höjning. Det finns givetvis goda argument hos de grupper som protesterar, där undersköterskor är en viktig sådan grupp. De har ett viktigt arbete och de har snarlika förutsättningar när det gäller arbetet.
Men vart ska egentligen ilskan riktas? Ska den riktas mot politikerna, som lägger mer pengar på löner än vad de enligt avtalen mellan arbetsmarknadens parter ”borde” göra? Eller ska ilskan riktas mot arbetstagarnas företrädare i de fackliga organisationerna, som bevisligen inte har lyckats företräda sina gruppers intressen över tid?
Åtgärden är inte perfekt, men den är ett steg åt rätt håll. Vad orättvisa för just OB-tillägg egentligen innebär är upp till betraktaren att avgöra, men ilskan som riktas mot beslutsfattarna här är åtminstone delvis orättvis. Den bör riktas åt flera håll. Det vi ser just nu är för enkelspårigt.