Ledare: Enighet behövs om ny naturrestaureringslag

EU behöver en naturrestaureringsförordning, men det bästa vore om den tillkommer genom en enande kompromiss och inte efter en splittrande omröstning.
Den har väckt livlig debatt i år och kom härom veckan ett steg närmare genomförande då förordningen röstades igenom i Europaparlamentet. EU:s förslag till lag om att tvinga medlemsländerna att restaurera en viss andel av den land- och havsyta i unionen som förändrats av människan applåderas i Sverige av den rödgröna oppositionen men förkastas av regeringen.

I klartext innebär förslaget om en naturrestaureringslag i EU att medlemsländerna förbinder sig att till 2030 återställa 20 procent av den landyta och hav som människan har förändrat. Det är ett åtagande som riskerar att kosta mycket tid och pengar för lantbrukarna och de markägare som lever på skogsbruk och även kräva avsevärda ekonomiska åtaganden för EU:s medlemsländer.

Inte särskilt överraskande tycker högern i Sverige och EU att denna miljöreform är för långtgående, medan vänstern naivt tror att förbättringar relativt enkelt kan nås genom att besluta om hårda miljömål. Att den föreslagna naturrestaureringslagen rymmer gigantiska utmaningar i form av bland annat krympande odlingsarealer och minskade möjligheter till rationell drift för lantbrukarna överlåter EU till medlemsländerna själva – eller framtiden – att hitta lösningar på.

Samtidigt blundar motståndarna till en naturrestaureringslag för risken att det kan bli mycket dyrare och smärtsammare för hela EU om vi inte börjar göra stora ansträngningar för att återställa ödelagd natur. Den minskande biologiska mångfalden i EU är ingen ny företeelse och den är inte primärt förknippad med klimatuppvärmningen utan med människans exploatering av naturen.

En av de stora farorna med att inte ta krafttag mot den minskande biologiska mångfalden är att den dokumenterade minskningen av pollinatörer – pollinerande insekter – når sådana nivåer att jordbruket i unionen får allvarliga problem med försämrad avkastning på skördarna.

Miljöpolitik är ett område där vi både i Sverige och i EU skulle behöva samarbete över block- och partigruppsgränserna. För att nå dit behöver vänstern släppa prestigen och vara beredd att avstå symbolpolitiska segrar och högern behöver börja lyssna på forskarna och inse att miljöpolitiken bör utgå från försiktighetsprincipen och inte bibehållen tillväxt.