Signalen som regeringen skickar med årets höstbudget är tydlig: inflationen ska stoppas och Tidöavtalets utlovade budgetsatsningar skjuts därför på framtiden. Budgeten är mycket stram och beräknas resultera i ett överskott om 84 miljarder kronor under kommande år.
Kritiken från de rödgröna oppositionspartierna är väntad: för små satsningar på välfärden och klimatet. Bonus/malus-systemet med prisavdrag på klimatsmarta bilar tas exempelvis bort. Eftersom det är ineffektiv klimatpolitik, menar regeringen, med visst fog; subventionen av elbilar gynnar mest de som har råd att köpa mycket dyra bilar. Men beslutet att avskaffa bonusen över en natt förtjänar kritik. Så tvära kast ska inte förekomma i finanspolitiken.
Förutom ett ökat jobbskatteavdrag för äldre och en blygsam sänkning av skatten på drivmedel rymmer budgeten inga skattesänkningar, trots att det utlovades i valrörelsen att det skulle ske redan till årets höstbudget. Kanske är det delvis på grund av budgetfiaskot i Storbritannien, där premiärminister Liz Truss praktiskt taget fick avgå på grund av den förtroendeskada hennes aviserade (och ofinansierade) skattesänkningar orsakade. Visst kan man förstå att regeringen inte hittar utrymme för breda skattesänkningar, men samtidigt skulle sänkt skatt på ISK-sparande, som också har utlovats, ha en dämpande effekt på inflationen. Det är av det skälet något anmärkningsvärt att regeringen inte väljer att ta tillfället i akt att just infria det vallöftet.
Fem miljarder satsas på försvaret, vilket är i linje med att Sverige 2026 ska uppfylla Nato:s målsättning om att medlemsländerna ska lägga minst två procent av BNP på försvaret. Satsningen kan inte beskrivas som annat än helt okontroversiell mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläge som Sverige och världen befinner sig i efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Frågan är bara om tillskottet är tillräckligt med tanke på vilket eftersatt och nedrustat skick delar av försvaret befinner sig i efter flera decennier av nedskärningar.
Normalt sett brukar en kommande lågkonjunktur betyda att staten går fram med en expansiv finanspolitik, men till följd av de uppblåsta penninginjektionerna i ekonomin genom centralbankernas minusräntor och pandemins krispaket mitt under högkonjunktur finns inget utrymme för den typen av policy – om man inte vill låta inflationen fullkomligt lamslå ekonomin. Ekonomer varnar nu för att vi att vi går mot ett ökänt tillstånd av stagflation, det vill säga inflation kombinerat med ekonomisk stagnation, vilket är svårt att bota på kort sikt eftersom den normala medicinen mot stagnation förvärrar inflationen.
Mot den bakgrunden får regeringens höstbudget på det stora hela ändå beskrivas som välavvägd. Den må vara tråkig, men den är tråkig av goda skäl. Till skillnad från vad oppositionen vill göra gällande visar diagram från budgeten att tyngdpunkten i de satsningar som trots allt genomförs ligger på grupper med minst ekonomiska marginaler. Det är att ta ansvar i det osäkra ekonomiska läge vi nu befinner oss i.