Det är valår och de politiska partierna är i full gång med att ta fram handlingsprogram, valplaner och strategier för att försöka locka till sig så många väljare som möjligt. Kortsiktiga argument blandas med långsiktiga visioner i en helhet som ska kommuniceras till invånarna. Just nu finns ett stort intresse för dialog, men ibland brister kunskapen om olika målgrupper och deras betydelse.
Den organiserade kommunikationen med invånarna kallas ofta medborgardialog. Detta är ett område som har fått stor uppmärksamhet på senare år, bland annat i form av utbildningar från Sveriges kommuner och landsting. I dessa deltar företrädare från de lokala politikerna och tjänstepersonerna, med ambitionen att lära sig mer och ta med sig goda exempel till hemkommunen. Detta är i grunden positivt.
Även om viljan att kommunicera med medborgarna är god kan det vara svårt att träffa rätt. Grovt kan de tänkta deltagarna i medborgardialogen delas upp i fyra olika grupper, utifrån den grad individerna är berörda av ett visst ämne och den grad individerna är aktiva i ämnet. Medvetenhet om denna uppdelning borde vara fundamental hos alla i kommunal verksamhet, inte minst politiker som aspirerar på förtroendeuppdrag.
De personer som i hög grad är aktiva och i hög grad är berörda av en viss fråga kommer garanterat att göra sig hörda. De har ett engagemang som gör att de finns med i föreningar, byalag, föräldraråd och liknande. Dessa personer är inte svåra att nå, snarare tvärtom, och ser till att få ett inflytande. Detta gäller även om de inte alltid talar för den berörda gruppen som helhet. Här finns alltså en risk att ta hänsyn till, då de som syns och hörs mest inte alltid är representativa för helheten.
Gruppen med personer som i hög grad är aktiva och i låg grad är berörda är inte heller svåra att nå. Dessa personer är däremot mindre relevanta att involvera, just utifrån att de inte primärt tillhör de som berörs. Om man drar det till sin spets återfinns här rättshaverister och andra som på gott och ont vill göra sig hörda i många olika frågor.
De personer som i låg grad är aktiva och i låg grad är berörda behöver inte något särskilt fokus, då de varken är intresserade eller påverkade av ämnet. Däremot bör högsta prioritet vara att försöka nå de personer som i låg grad är aktiva och i hög grad är berörda. De kan ofta utgöra en tyst majoritet sett till inflytande, en majoritet som i stället företräds av en mer aktiv minoritet. Detta kan vara problematiskt.
Vad betyder då detta för den politiska vardagen i en kommun? Det primära är att det ständigt måste pågå ett arbete för att nå den grupp med människor som är berörda, men inte självmant gör sin röst hörd. Det handlar om att identifiera hur denna grupp ser ut och hur den kan nås, samtidigt som dess åsikter inte drunknar i mer talföra personers argumentation.
I valrörelsen kommer politiker att möta många väljare för att lyssna, men det gäller att vara vaken på vad som verkligen är folkets vilja. Den är inte nödvändigtvis densamma som den högljudda aktivistens, vilket tyvärr fortfarande är nödvändigt att påpeka.