1991 genomfördes den senaste stora skattereformen i Sverige.
Socialdemokraterna och Liberalerna gjorde upp om att bredda skattebaserna och ta bort en mängd olika avdragsmöjligheter.
Skattesystemet blev enklare och mer rättvist samtidigt som skatten på arbete sänktes rejält.
Sedan dess har hundratals förändringar gjorts med olika undantag och förmåner för specifika grupper. Skattesystemet ska nu gynna alltifrån skidanläggningar och restauranger till villaägare och bilpendlare. Men ju fler avdrag och undantag man gör – ju högre måste övriga skatter vara för att behålla önskad nivå på välfärden.
Det var därför ett välkommet inspel om skattepolitikens inriktning som gjordes häromveckan av två företrädare för Centerstudenter (Dagens Industri 27/8). De vill se Centerpartiet arbeta för mer lika beskattning av olika inkomster, färre avdragsmöjligheter, särregler och subventioner för olika branscher och istället kraftigt sänkt inkomstskatt.
Inledningsvis kan de flesta ställa sig bakom en sådan reform. Nästan alla gillar enkla regler och mer pengar i plånboken. De politiska problemen börjar när det ska preciseras vilka gräddfiler som ska tas bort och vilka subventioner som ska avskaffas. Den som idag gynnas av skattesystemet är nämligen ofta inte alls intresserad av att få se just sig själv rättvist beskattad.
Restaurangbranschen kommer exempelvis inte att jubla om restaurangmomsen höjs. Villa- och bostadsrättsägare kommer att gå i taket om de inte längre får göra avdrag för sina räntekostnader. De yrkesgrupper som idag kan omvandla arbetsinkomster (med hög skatt) till kapitalinkomster (med lägre skatt) kommer inte att ge upp detta privilegium utan strid. Och så vidare.
Problemet är att den som argumenterar för en förmån för just sin intressegrupp alltid kan göra det med större entusiasm, och därmed vinna fler anhängare, än tråkmånsen som argumenterar för ett enhetligt och rättvist system.
Ett exempel på det förra är den särskilda skattesänkning för människor i gledbygdskommuner som just Centerpartiet fått igenom i den kommande budgeten. Orättvis och dålig politik, och definitivt i strid med varje tanke på ett mer enhetligt skattesystem, men ett borttagande av den kommer garanterat målas upp som ”ett hårt slag mot glesbygden”.
Just därför måste stora förändringar av skatterna komma som delar av ett paket. Det är lättare att acceptera en förlorad avdragsmöjlighet för den som samtidigt får sänkt inkomstskatt. Just därför är det också bra om sådana förändringar sker med stöd över blockgränsen. Mer än en gång har politiker avstått från att föreslå nödvändiga, men impopulära, reformer av rädsla att förlora lättrörliga mittenväljare.
Den skattereform som planeras i januariöverenskommelsen vore ett utmärkt tillfälle att ta ett sådant helhetsgrepp och återgå till de principer som låg till grund för den senaste skattereformen: Lättbegripliga regler. Så lika beskattning som möjligt av olika sorters konsumtion och inkomster. Små möjligheter att trixa med finurliga avdrag. Sänkt skatt på vanligt, hederligt arbete. Det borde de flesta partier kunna skriva under på. (Liberala nyhetsbyrån)