Asylsökande ensamkommande ungdomar är ett hett och aktuellt diskussionsämne med känslor som svallar. Juridik, moral, ekonomi och empati blandas till en pyttipanna från helvetet, där liv står på spel både innanför och utanför Sveriges gränser.
Den psykiska ohälsan bland dessa ungdomar är utbredd och statistik visar att minst 15 av gruppens 35 000 ungdomar tog sitt eget liv under 2017. Den höga frekvensen är mycket allvarlig och ovärdig ett modernt samhälle. Många som har flytt för sitt liv och en framtid möts av ett nytt inferno, om än psykiskt i stället för fysiskt.
Ovissheten kring framtiden och den långa väntan är delorsaker till denna allvarliga psykiska ohälsa. Situationen blir inte bättre av att saker sker både fort och fel när väntan på det livsavgörande beslutet väl är över. Hanteringen av besluten lämnar mycket att önska, både juridiskt och moraliskt.
Av verkligheten att döma finns ett samspel mellan kommunernas socialtjänst och Migrationsverkets handläggare när det gäller åldersuppskrivningar av asylsökande ungdomar. Det kan låta häpnadsväckande och konspiratoriskt, men så förefaller det fungera. Båda aktörerna har i praktiken samma tryck på sig från sina respektive uppdragsgivare, nämligen att så många ungdomar som möjligt kan avvisas eller utvisas så fort som möjligt.
Det är inte ovanligt att Migrationsverket efter beslut om åldersuppskrivning och/eller avslag i ett asylärende meddelar socialtjänsten om beslutet innan vare sig ungdomens gode man, ungdomens advokat eller ungdomen själv har fått ta del av det. Därmed sprider sig kunskapen om utfallet runt omkring individen utan att någon får berätta för den det berör. Detta är inte försvarbart.
Att informationsspridning sker på detta sätt kan i praktiken få stor inverkan på ungdomens mående, eftersom förberedelsen inför den drastiska förändringen blir obefintlig. Boendet försvinner direkt, då den person som bedöms vara myndig omgående måste lämna det kommunala boendet och ofta tvingas flytta mycket långt från studier, vänner och vardag. I praktiken kan allting vara förberett och klart för flytten innan ungdomen själv har delgetts beslutet. Hur denna hantering påverkar den psykiska ohälsan är inte svårt att lista ut.
I samspelet mellan de två myndigheterna litar också socialtjänsten i det närmaste blint på Migrationsverkets åldersbedömningar. Detta trots att socialtjänsten enligt både justitieombudsmannen och kammarrätten ska göra en självständig bedömning av ungdomens ålder innan utskrivning från boendet.
Utifrån den rättsosäkra och vetenskapligt mycket ifrågasatta metoden för medicinsk åldersbedömning som används vore det särskilt motiverat att göra dessa bedömningar. Migrationsverkets utlåtande ska inte vara den enda källan till underlaget, utan en av många olika sådana. Egna bedömningar är dock mycket sällsynta.
Att allmänheten har förtroende för myndigheter är en viktig del av ett fungerande samhälle, samtidigt som det måste finnas en kritisk extern granskning. Myndigheter måste också ha förtroende för andra myndigheter, men även här måste det finnas en självständighet och en integritet för att systemet ska fungera. Så är inte fallet i dag.