Att få göra ett dagsverke har en positiv klang. Att få arbeta för sitt uppehälle, att inte ligga någon till last, att inte behöva tigga för brödfödan. Hos många finns det en stolthet i att ha ett arbete och det ger också en frihet. Men, när jakten och behovet på att få göra ett dagsverke förvandlas till någonting negativt eller när dagsverket övergår till påtvingade dygnsverk utan skälig kompensation blir situationen en helt annan.
Det är i dag inte ovanligt med anställningar som har karaktären av daganställning, det vill säga att de anställda med kort varsel får förfrågningar om att jobba en viss dag och inte har någon trygghet utöver det. I vissa fall kan det vara motiverat med dessa former av arbete, men de kan också skapa en stor stress hos de som är helt beroende av dessa dagsinkomster för att betala sitt uppehälle. Att ständigt behöva ha koll på sin mobiltelefon och de meddelanden som plingar in skapar en osäker och sårbar ledighet, som mister sin funktion.
Det är dock inte bara för visstidsanställningar som denna ständiga närvaro av potentiell möjlighet eller krav till arbete är påfrestande. Det är inte ens bara i det, enligt den politiska vänstern, onda privata näringslivet som det förekommer. Tvärtom pågår det mitt framför våra ögon i Motala, med kommunala Bemanningscentrum som den tänkta boven i dramat.
De larmrapporter som kommer från både anställda och fackliga representanter måste tas på allvar. Den brist som uppenbarligen finns i personalpoolen är påtaglig och påverkar människors vardag. Inte minst under semesterperioder är situationen problematisk, även om detta förnekas av verksamhetschefen. Men, i detta fall måste ”ingen rök utan eld” tillämpas och det finns egentligen ingen anledning att tvivla på att situationen är problematisk. Oskicket med delade turer behöver inte ens beröras närmare här, bara det i sig borde annars omgående resultera i åtgärder.
Även utanför semesterperioderna finns problem i stil med den stress som dagsanställningarna ovan resulterar i. Bristen på personal medför att de anställda måste arbeta övertid, arbeta extra dagar och ständigt förväntas vara tillgängliga. Det är en fullständigt oacceptabel situation att inte kunna säga nej till att arbeta extra. Ledighet är ledighet, annars är det jourtid och ska behandlas därefter.
Den enda anledning som verkar vara godtagbar är att vara ensam med barn eller onykter. Ännu bättre är båda delarna. Vad säger det om personalpolicyn och vad kan det idealet få för effekter? Inga lysande sådana, ur flera aspekter.
Det har varit påfallande tyst från politiskt håll kring dessa frågor. När den socialdemokratiska paradgrenen välfärden i den egna kommunen visar på stora brister ifrågasätts hur solidariskt egentligen Solidariskt Motala är. De anställda lär i varje fall inte känna av den. Det går riktigt att känna hur frustrationen bubblar i många läger, men vad görs för att få ordning på situationen? Det ansvarsmässiga tomrummet återstår ännu att fylla.