Migrationspolitiken har gjort Moderaternas koalition mellan liberaler och konservativa omöjlig. Det har varit en återkommande förklaring till partiets opinionskris och hur Centerpartiet kunnat locka liberala moderater, som Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf (Sydsvenskan 3/7).
Anna Kinberg Batras Almedalstal, som på söndagen (9/7) avslutade årets politikervecka, kretsade kring moderata kärnvärderingar som lag, ordning och värdet av arbete. I sig kommer talet knappast vända den moderata opinionskrisen. Det intressanta med M:s Almedalsvecka är dock att man för första gången på länge kunnat skymta konturerna av ett parti som vågar blicka framåt och ge ett svar på vilket parti man egentligen vill vara.
Och bilden passar inte in i tanken på ett ofrånkomligt vägval mellan liberalism och konservatism.
På M:s ekonomisk-politiska seminarium i Visby (6/7) förklarade partiets finansministerkandidat Ulf Kristersson att berättelsen om den “framgångsrika internationaliseringen” måste återupprättas. Utmaningen är att formulera en politik, som gör det möjligt för Sverige att fullt ut dra fördel av globaliseringen.
Kristerssons talade om “en kravfylld svensk öppenhet”, där Sverige ska vara ett land som är öppet både ekonomiskt och för migration. Det senare förutsätter dock att egen försörjning blir norm i migrationspolitiken.
Det är ett budskap som pekar på bristerna i den tidigare M-politiken. Samtidigt knyter det an till det bästa hos Fredrik Reinfeldts moderater, som i partiets kampanjfilm 2014. Där fick en thaimatskiosk symbolisera både hur migration ger människor chansen att förbättra sin tillvaro och betydelsen av arbete och företagande.
Men Kristerssons budskap handlade även om att Sverige är ett samhälle som bygger på, och hålls samman av, en liberalism och individualism, som internationellt sett sticker ut. Om öppenheten för migration ska fungera krävs förmågan att säga att den som inte är beredd att anpassa sig till dessa värderingar, kanske bör välja ett annat land för att förverkliga sina drömmar.
Meningarna lär gå isär om den kravfyllda öppenheten ska ses som liberal eller konservativ. Men just däri ryms en viktig poäng. Föreställningen att höger-vänster ersatts av en ny konfliktlinje mellan öppenhet och slutenhet följs alltför ofta av uppfattningen att denna nya konflikt kräver kategoriska ställningstaganden. I själva verket kan en liberal övertygelse om öppenhetens värde mycket väl gå hand i hand med en konservativ förståelse för gemenskapens betydelse. Kanske förutsätter de två rentav varandra.
De senaste åren har det varit tacksamt, inte minst för företrädare för andra allianspartier, att kritisera M för vilsenhet och otydlighet. Om Moderaterna håller på att hitta tillbaka till den konstruktiva liberal-konservatism som brukat vara partiets kännetecken finns det all anledning för samma personer att glädjas.
Dessutom finns ett val att vinna.