Att människor drabbas negativt av en konkurs är både oundvikligt och beklagligt, men det är ändå långt ifrån en katastrof.
Konkursen hos ett stort resebolag som baseras sin verksamhet på flyget är ett tecken i tiden. Det brittiska resebolaget Thomas Cook som nu har försatts i konkurs har inte haft en förmåga att anpassa sig till den nya ekonomiska verklighet som finns i dag, med allt mer självständiga konsumenter och en värld i förändring.
Att köpa flygstolar hos lågprisbolag, som annars har varit företagets växande konkurrenter, har varit en direkt negativt bidragande faktor för företagets lönsamhet. Motiveringar som Brexit-processen och en varm sommar med lägre resande är mest svepskäl för att dölja de underliggande problem som bevisligen har funnits en längre tid.
Det mest beklagliga med en konkurs av det aktuella slaget är annars att många människor drabbas negativt av det. Det handlar om de anställda som riskerar att förlora sina arbeten, men inte minst om de som har köpt resor som nu inte blir av och om de som blir strandsatta utomlands.
MVT har bland annat rapporterat om en familj från Tjällmo som nu har problem att ta sig hem från Cypern. Det kan självklart skapa stora problem på det personliga planet, men samtidigt ska man inte överanvända starka ord som katastrof. Det har gjorts i vissa tidningsrubriker i rikspressen, ofta för att locka till snabba klick, men det har gjorts utan berättigande.
Lite ironiskt är det att FN:s klimatmöte i New York hade sin höjdpunkt just den dag som konkursen basunerades ut och Vinggruppen Norden meddelade sina resenärer att samtliga flyg hade ställts in. Med tanke på hur negativ inverkan flyget har på utsläppen förefaller det som en ödets nyck att släppa lös en flygbolagskonkurs här och nu, mitt i den kanske hetaste klimatdebatten någonsin.
Den som har hört Greta Thunberg tidigare känner igen budskapet i talet som i måndags hölls inför världens politiska ledare i FN. Budskapet om att agera med kraft innan det är för sent har hörts förut, och behöver höras igen, men det har aldrig tidigare levererats med en sådan passion och kraft som just denna gång. Desperationen och uppriktigheten var mycket tydlig.
De som muttrar om klimatalarmism och domedagsprofeter lyfter gärna fram enstaka forskare, vars argument motsäger det som forskarkåren i stort är enig om. Budskapet tolkas av vissa som att vi inte behöver agera på något nämnvärt drastiskt sätt. Det är bekvämt att göra just den tolkningen, att luta sig tillbaka och håna Gretas ärliga engagemang. Det är betydligt jobbigare att tänka till och förändra sitt eget beteende.
Det riktiga hotet om en katastrof finns nämligen på nära håll. Bland annat hos de som inte orkar och/eller vill se de problem som finns mitt framför näsan. Oavsett vad man tycker och tänker om Greta Thunberg och hennes budskap borde varje sansad person inse att vi inte kan fortsätta att tära på vår jord på det sätt som pågår just nu, varje dag, året runt.
Det borde både klimatalarmister och klimatförnekare trots allt kunna enas om, men det är i praktiken dessvärre ett önsketänkande.