Ibland går det fort. Distansen mellan uppgång och fall kan precis som skillnaden mellan genialitet och galenskap vara hårfin. Det har Vadstenas numera före detta kommundirektör Tommy Nilsson fått uppleva under det senaste året och efterspelet till den östgötska västbankens senaste skandal är långt ifrån över.
I och med att Nilsson under fördunklade omständigheter anställde sin egen fru i kommunens verksamhet begick han ett allvarligt fel. Det gjordes dessutom trots att protester framfördes från kommunens personalchef. Situationen blev inte heller bättre av att anställningsavtalet i efterhand ersattes av ett nytt, där andra personers underskrifter gjorde det giltigt. Tvärtom framstår detta som ett försök till mörkläggning av ett felaktigt agerande, inte en vilja att ställa saker till rätta.
När det gäller den tidigare majoriteten ville Socialdemokraterna utifrån att förtroendet för Nilsson är förbrukat att han skulle avgå. Konsensus svajade i sitt ställningstagande, men landade till synes nött och tvunget i att han inte kunde fortsätta anställningen.
Politik handlar till stor del om att kunna få förtroende från väljare, anställda, näringslivets företrädare och andra aktörer. Motsvarande gäller för ledande tjänstemän i offentliga verksamheter. Här var det uppenbart att förtroendet var förbrukat åt flera håll.
Händelser av det här slaget tenderar att sticka i ögonen på ”vanligt folk” och i denna historia finns flera olika sådana delar. Den första är jävssituationen som inte ens borde ha uppstått. Den andra är den omotiverat höga lönenivå som anställningen innebar. Den tredje är att den anställda frun lämnade sitt uppdrag när situationen blev känd, vilket blev ett erkännande av felet.
Den fjärde delen är att Nilsson inte lämnade sitt uppdrag frivilligt efter att skandalen uppdagats. Sett ur den anställdes perspektiv är det dock logiskt att inte avgå, eftersom det i ett sådant fall inte utbetalas någon ekonomisk ersättning för agerandet. Överenskommelser om att lämna uppdrag medför däremot normalt pengar in på kontot.
Den femte delen är den i nuläget största, nämligen det avgångsvederlag som Nilsson får i och med att han lämnade sin post. Anställningen avslutades den 15 juni med fyra månadslöners ersättning från kommunen, vilket i sammanhanget får sägas vara oväntat lågt utifrån jämförelser i andra liknande fall. Det tyder på att kommunens företrädare ser allvarligt på det inträffade och att Nilsson inte har stretat emot alltför mycket.
En kärnfråga är i sammanhanget om Nilssons agerande i grunden skulle vara tillräckligt för att bli avskedad, en händelse som inte skulle medföra något avgångsvederlag. Det är en juridiskt komplicerad fråga som i slutändan handlar om bedömningar av det inträffade. Ett avskedande är mycket allvarligt och ska användas därefter, vilket gör att slutresultatet av skandalen förefaller vara en rimlig avvägning.
En avvägning, som i sin absurditet ändå sticker i ögonen på många som varje dag sköter sitt jobb utan att sko sig själv eller sina närmaste på andras bekostnad.