Ledare: Dystert utgångsläge för riksdagens frihetliga

Den nuvarande mandatperioden har varit osedvanligt händelserik. Flera partier har lagt om såväl sina parlamentariska strategier som den förda sakpolitiken. Det har förändrat den politiska spelplanen, vilket i sin tur har påverkat riksdagsmajoriteten i ett antal stora frågor. Frågor som kriminalitet och sjukvård lär bli väljarnas viktigaste frågor i valet. Men partierna kommer ha svårt att undvika regeringsfrågan.

Ibland är det bekvämt att kritisera journalister som dag ut och dag in hemfaller till frågor om tänkbara samarbeten. Men det politiska innehållet i nästa regering kommer att påverkas starkt av hur de politiska koalitionerna formas, och vad respektive parti väljer att lägga sitt krut på.

Därför är det intressant att Sverigedemokraterna gick om Moderaterna som andra största parti i den senaste mätningen från SVT/Novus (5/1). Om SD lyckas behålla övertaget får det stora konsekvenser för dynamiken i valrörelsen. För att inte tala om hur Moderaternas självbild som ledande oppositionsparti skulle tillintetgöras.

Om man jämför dagens förändringar i opinionen med valresultatet 2018 är det en dyster bild som framträder för sympatisörer av liberalismens parlamentariska grenar. De tre partier som har ökat sitt stöd är Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det har skett på bekostnad av de fyra tidigare allianspartierna samt Miljöpartiet.

Historiskt sett har oppositionen haft en relativt stark utgångspunkt innan ett stundande valår. Att det fortfarande är ett dött lopp mellan blocken tyder på grundläggande problem i att vinna väljarnas förtroende. Med tanke på den historiskt svaga regeringen är det snarare ett underbetyg till oppositionen än beröm till Socialdemokraterna.

Nu ser visserligen statsminister Magdalena Andersson (S) ut att vara nära ytterligare en socialdemokratiskt ledd mandatperiod. Men som den tidigare C-ledaren Gunnar Hedlund brukade slå fast bör man inte sälja skinnet innan björnen är skjuten.

Den svaga regeringen har även gjort sig påmind i den förändrade maktbalansen mellan riksdag och regering. Med mandatperiodens olika regeringar som har saknat en riksdagsmajoritet har den folkvalda församlingen gjort sin röst hörd och kört över regeringen upprepade gånger.

Det gör det svårare för väljarna att följa politiken och veta vad regeringen respektive riksdagen har fattat beslut om. Men den röriga situationen kommer förmodligen bidra med mer gott när nästkommande regeringar påminns om att det är riksdagen, inte regeringen, som är landets högsta beslutande organ. Varje förslag som läggs fram inför folkets företrädare kräver således en gedigen förankring.

Det ställer även helt nya krav på samarbete. I en tid då riksdagens makt blir allt starkare och regeringens allt svagare ökar vikten av konstruktiva samtal över blockgränsen. När väljarstödet är så pass föränderligt behöver omfattande politikområden som försvars-, energi- och finanspolitiken fastställda ramar som blickar längre än en mandatperiod.