Det mesta som samhället kan ta ansvar för kostar pengar. Pengar finns tillgängliga i en begränsad mängd. Därför är det dels viktigt att göra ansvarsfulla val av vad som ska göras och därefter se till att göra det på ett bra sätt. Det sistnämnda gäller dock inte för begreppet tillgänglighet.
Denna gång diskuteras tillgänglighet i form av alternativa sätt att tillgängliggöra talat eller visuellt innehåll för fler, närmare bestämt för personer med nedsatt syn och/eller hörsel. Begreppet teckentolkning nådde exempelvis många när den kreativa och underhållande teckentolkningen av musiken i Melodifestivalen i SVT blev viral för några år sedan.
En annan form av viktig och vardagsnära tillgänglighet till nyheter och information är möjligheten att få dagstidningen som taltidning, vilket bland annat gäller för MVT. Långt ifrån alla känner till denna värdefulla tjänst som erbjuds och gör det möjligt för exempelvis blinda att i stället lyssna på just denna skrivna ledare. På andra håll är däremot tillgängligheten långt ifrån närvarande.
Redan 2009, om det nu ska anses vara tidigt, valde Sveriges Radio att i ett pilotprojekt teckentolka programmet Vinter i P1. Det är ett yngre systerprogram till giganten Sommar i P1, det populära radioprogrammet som i sin tur var en av Sveriges allra mest lyssnade poddar under 2018. Tolkningen var vid tidpunkten mycket uppskattad av de berörda ”lyssnarna”, som hoppades på en bättre icke-audiell framtid.
Situationen i dag, tio år senare, visar dessvärre att pilotprojektet inte fick någon större påverkan. När nu årets upplaga av Sommar i P1 är högaktuell är det fortfarande så att en relativt stor andel av svenska folket inte kan ta del av programmet. Det gäller för många av de inte mindre än 1,5 miljoner svenskar som har en varierande grad av hörselnedsättning.
Ett av sommarprogrammen detta år handlade om vad som är normalt eller inte, bland annat rörande funktionsvariationer som att vara vänsterhänt, att ha plattfot eller att sakna hörsel. Sommarprataren Jonas Gardell gav en inblick i historiens hantering, där bland andra döva länge förbjöds att lära sig teckenspråk.
Ironiskt nog kan den som är döv inte ta del av Gardells sommarprat. Det beror inte heller på något så till synes banalt som en brist på teckenspråkstolkar. Enligt en undersökning från myndigheten Statskontoret år 2015 är behovet i ett större svenskt perspektiv mer än tillfredsställt. Det finns gott om tolkar.
När Sveriges Radio får direkta frågor om frånvaron av teckentolkning och transkribering av Sommar i P1 år 2019 hänvisar de i sina svar till att det är sommarpratarna som äger upphovsrätten till innehållet, medan Sveriges Radio endast äger upphovsrätten till programmet i sig.
Tankevurpan är uppenbar. Det finns nämligen ingenting i upphovsrätten som hindrar Sveriges Radio att i villkoren för sommarpratarna infoga att programmen får göras tillgängliga på olika sätt. Om en tilltänkt sommarpratare, mot förmodan, skulle välja att avstå deltagande i programmet på grund av ett sådant krav är det endast dennes egen förlust. Det finns andra, intressantare människor runt omkring oss att ta intryck av.
Om viljan verkligen finns från Sveriges Radio att skapa tillgänglighet så finns lösningarna.