Det finns ingenting som är svårare för en politiker än att ta över efter en stark företrädare; Juholt efter Mona Sahlin (S), Kinberg-Batra efter Reinfeldt (M) – och Muharrem Demirok efter Annie Lööf (C). Inte bara för att man har stora skor att fylla, utan även för att framgångsrika partiledare verkar vara patologiskt ointresserade av att ge sina efterträdare en bra start.
Ryktena om avgångskrav mot Demirok hade pågått länge, och vädrades öppet i höstas när Centerpartiets ungdomsförbund gick ut med kravet inför öppen ridå. Viktiga distrikt hade kommit överens om att följa efter, men av någon anledning drog man sig undan.
Centerpartiets identitetskris påbörjades egentligen redan innan Annie Lööfs avgång, men blev smärtsamt tydlig när Demirok tillträdde. Å ena sidan ska man vara ett marknadsliberalt parti som förespråkar öppna gränser och antirasism. Å andra sidan har man öppet pratat om att göra en rejäl vänstergir och samarbeta med Vänsterpartiet.
I sitt avgångstal konstaterade Demirok att det som han velat fokusera på under sitt partiledarskap är sakpolitik.
Han betonade att han har velat stå utanför populismen, och prata om välfärd och klimat. Kanske borde han ha gjort precis tvärtom?
En partiledare är en symbol för det Sverige man vill ge väljarna. Reinfeldt: Den stabila medelklassfarsan i villaförorten. Annie Lööf och Ebba Busch (KD) – karriärmammorna. Mona Sahlin – arbetarklassfeministen. Och statsminister Ulf Kristersson, som vill vara den vuxna i rummet i ett skötsamt Sverige.
Demirok skulle ha kunnat vara en politisk galjonsfigur för Den svenska drömmen: Grabben från det utsatta området Vårby gård som valde att leva som sekulär muslim, välja bort griskött, bejaka såväl traditioner från en turkisk far som en svensk mor.
Är det någon som kunde ha fört de sekulära muslimernas talan i kampen mot islamismen, så var det Demirok.
Är det någon som kunde ha fört talan för de barn som växer upp i utanförskap, så var det Demirok.
Kanske hade fler väljare lockats av just en populistisk, identitetspolitisk partiledare?
Å andra sidan fanns det hård, intern kritik för ledarskapet, vilket Demirok tog upp i talet. På pressträffen framstod han varken som stukad eller arg. Han var lugn och samlad, stolt över sitt parti, och accepterade att han inte längre har partiföreträdarnas förtroende.
Muharrem Demirok kommer antagligen inte lämna några bestående avtryck som partiledare, vare sig när det gäller partiets politik eller i väljarnas medvetanden. Däremot bör såväl partiledare som ministrar studera hans avgångstal noggrant. Där finns mycket inspiration att hämta för den som vill lämna sitt uppdrag med värdighet.