I få politiska frågor finns samma polarisering mellan stad och landsbygd som i den om det svenska vargbeståndet. I städerna finns djurvänner som på sin höjd har sett vargen någon enstaka gång i en djurpark, medan det på landet finns gott om människor som fått uppleva konsekvenserna av det utbredda rovdjuret på nära håll: Surt förvärvade djurbestånd som blivit ihjälbitna och uppätna och hundar som blivit ihjälbitna under jaktsäsongen.
Miljö- och jordbruksutskottet och i förlängningen riksdagen meddelade i förra veckan att man kommer rikta ett tillkännagivande till regeringen om att den svenska vargstammen måste minskas genom licensjakt. Vargförvaltningen i Sverige har länge varit illa fungerande och riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) menar att om vargen jagas i större utsträckning kommer den lära sig att människan är farlig och de kvarvarande vargarna skulle bli mer folkskygga.
Till saken hör även EU och Bryssel som på långt avstånd och med bristande insikt om lokala och regionala förhållanden återkommande slår slag för vargen som fridlyst. Så sent som för lite drygt ett år sen fick Sverige smisk på fingrarna från EU-kommissionen som menade att vargbeståndet i Sverige var alldeles för litet och inavlat, och att Sverige tillät för långtgående licensjakt.
Och visst finns det goda skäl att hålla vargen fridlyst – endast 300 exemplar noterades i den senaste inventeringen av den svenska vargstammen som gjordes 2018 och 2019. Just 300 vargar är också det antal som Naturvårdsverket har satt som miniminivå för att man ska kunna bevara en livskraftig stam över tid.
Men man ska ha i åtanke att det så sent som i mitten av 1900-talet inte fanns någon varg att tala om i Sverige. Under ett kort tag på 1970 fanns till och med inga dokumenterade vargar i Sverige överhuvudtaget, och den stam som etablerades i början av 80-talet är finskrysk och har ingen koppling det den ursprungliga svenska stammen. Sedan dess har stammen vuxit relativt stabilt till dagens nivåer. Och det är mot den bakgrunden man måste förstå dagens debatt om vargjakten – vargbeståndet har under stor del av efterkrigstiden varit en icke-fråga.
Frågan om vargbeståndet är i grunden ett etiskt dilemma: Bör vi förvalta och behålla ett djur endast för den biologiska mångfaldens egenvärde, trots de problem som kommer med det? För den djur- och vargvän som svarar ja, återstår frågan varför just vargen ska få överleva på andra djurs bekostnad. När vargbeståndet växer minskar som bekant beståndet av bland annat älg, hare och rådjur.
Vargen har i stort sett inga naturliga fiender vid sidan av människan – om beståndet ska hållas i schack är det alltså vårt ansvar. Därför gör riksdagen helt rätt i att begära ökad licensjakt på vargen. (Liberala nyhetsbyrån)
Pontus Almquist