Det är mer än tio år sedan som Motalas och Vadstenas respektive pandemiplaner antogs av kommunfullmäktige. De borde därefter löpande ha uppdaterats, men det har inte gjorts och därför är delar av planerna nu inaktuella.
Vi är just nu mitt inne i den största krisen i modern tid. Det är en global kris med reseförbud, stängda gränser och världsomspännande påverkan. Både gamla och nya konflikter bubblar upp i pandemins kölvatten. Det är samtidigt en nationell och lokal kris, där förändringarna i liv och leverne kan få mycket stor påverkan på mindre enheter som exempelvis kommuner.
I de viktigaste frågorna som dessa gäller det att planera för det värsta, för att därefter hoppas att det inte inträffar. Därför har kommunerna i enlighet med lagen pandemiplaner att förhålla sig till. Även om de allra flesta av oss inte har räknat med att planerna skulle komma att behövas så finns de där. Förhoppningsvis redo att tillämpas i en kris som den vi upplever år 2020. Förhoppningsvis aktuella och möjliga att tillämpa. Så var dessvärre inte riktigt fallet, åtminstone inte fullt ut.
Motalas ”Beredskapsplan vid influensapandemi” antogs av kommunfullmäktige 2007, alltså för snart 13 år sedan, och har inte uppdaterats sedan dess. Det är en brist, eftersom det i de mer konkreta delarna bland annat listas privata företag som ska prioriteras på olika sätt. Sådana har en tendens att ändra på sig under åren, exempelvis vilka banker som finns i kommunen och vilka livsmedelsbutiker som har en nyckelroll.
Utgångspunkten i planen, som primärt baseras på en influensasjukdom, är att upp till hälften av befolkningen kan komma att insjukna och samtidigt vara borta från arbetet i två-tre veckor. Planen tar också sikte på att yngre barn ska vara kvar i barnomsorg i skola, samt att omsorg och socialtjänst är prioriterade verksamheter. Det finns även en tydlig plan för hur personal kan omfördelas för att lösa de prioriterade uppgifterna.
”Pandemiplan för Vadstena kommun” antogs av Vadstenas kommunfullmäktige 2009 och innehåller logiskt nog många likheter med Motalas plan, exempelvis i spridningsgrad och prioriterade områden.
Även här hade det dock varit på sin plats med uppdateringar vid lämpliga intervall, för att hålla innehållet aktuellt. Exempelvis nämns Vadstena gymnasium som inte längre existerar och den sedan länge nedlagda Rogslösa skola, samt att förskoleklass principiellt felaktigt förväntas samordnas med fritidshem i stället för grundskola. Det kan tyckas vara marginella problem, men de borde likväl inte finnas där.
Att ha en plan, oavsett om den är perfekt eller inte, är ändå oändligt mycket bättre än att inte ha någon plan. Kommunernas pandemiplaner är sett till helheten väldigt bra att utgå ifrån i den situation vi nu befinner oss i. Samtidigt borde planerna ha varit mer uppdaterade än de faktiskt visar sig vara, för att kommunerna snabbt skulle kunna komma igång med tillämpningen när det väl smällde till.
Att hålla sina till synes byråkratiska och ”onödiga” planer uppdaterade får bli en av de lärdomar som tas med inför framtiden.
Tobias Josefsson