Den S-ledda regeringen har infört den strängaste asylpolitiken som EU tillåter. Trots att kriget brinner i Ukraina, Syrien och Jemen i detta nu.

Egentligen är det inget nytt under solen. När EU fick nya medlemsländer i Öst-  och Centraleuropa ville den dåvarande socialdemokratiska statsministern, Göran Persson, ha övergångsregler för att inte polacker och andra skulle kunna komma hit och ta jobben. Han varnade också för ”social turism”. Vidare skanderade fackförbunden Byggnads och Elektrikerna ”Go home!” när ett lettiskt företag skulle bygga om en skola i Vaxholm 2004.

En betydande andel av LO:s medlemmar har lämnat Socialdemokraterna för de ännu mer hårdföra Sverigedemokraterna. SD kombinerar en konsekvent kritik av ”massinvandringen” med en tämligen traditionell välfärdspolitik, vilket visar sig tydligt i deras senaste skuggbudget. 

Många socialkonservativa väljare, som aldrig gillade Mona Sahlins hbtq-politik på stockholmska, har lämnat S för SD och de lär inte komma tillbaka.

Flera ledande socialdemokrater har insett detta tapp när de studerat de mycket låga opinionssiffrorna för det egna partiet. SD är snart jämnstora med S, vilket rimligen skakar socialdemokratin i grunden.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) skrev nyligen på Facebook att ”ska vi klara av integrationen kan vi inte ha en stor invandring under överskådlig tid”. Även S-veteranen Lars Stjernqvist i Norrköping och S-kommunalråd i Eskilstuna och Halmstad är inne på samma linje: Sverige kan inte ta emot fler människor från andra länder. De ställer med andra ord välfärden mot invandrare. Precis som Sverigedemokraterna, om än med andra ord och en annan betoning. Det är systemet som primärt ska försvaras, inte svensk kultur eller svenska värderingar.

Följden blir i alla händelser densamma. Insiders, det vill säga vi som redan är inne i värmen i Sverige, är de viktigaste. Internationalism och solidaritet med de sämst ställda – flyktingar – har åkt ut genom fönstret. Utgångspunkten är också det egna partiets maktinnehav – även till priset av politiska omsvängningar och kompromisser med grundläggande värderingar.

Vi kan mycket väl få en politisk situation som påminner om den danska. Socialdemokraternas partiledare, Mette Frederiksen, blev statsminister i Danmark genom att före folketingsvalet i juni lova att hon inte skulle ändra migrationspolitiken utan att först komma överens med både Venstre (Moderaternas motsvarighet) – och Dansk folkeparti.

Socialdemokraterna och Moderaterna utgjorde länge en svensk järnaxel i migrationspolitiken, men den bröts då M under en period argumenterade för öppenhet och införde en liberal politik för arbetskraftsinvandring. 

Nu vill M dock minska biståndet och dra ner antalet asylsökande till 5 000–8 000 per år. Allt för att sätta svenskarna och välfärdsstaten främst: Välfärdschauvinism i sin prydno. (Liberala nyhetsbyrån)

Sofia Nerbrand