När de folkvalda i kommunerna nu byts ut inför den nya mandatperioden och vi får lära känna nya lokalpolitiker är det läge att även blicka längre framåt i tiden. Hur kommer egentligen den lokala demokratin att se ut om några mandatperioder? Kommer de folkvalda att vara fler eller färre än i dag, eller har vi hittat en rimlig nivå?
Sverige har 290 kommuner från norr till söder. Hur de har valt att organisera sig i politikens värld skiljer sig väldigt mycket åt. Även i vårt närområde finns en stor spännvidd, från smått till stort. Ett extremt exempel är Boxholms kommun, som har rationaliserat bort i princip allting som går. Där finns kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och den enligt lag nödvändiga valnämnden, plus några samarbeten grannar emellan.
Även om den kommunen i sig är liten är antalet aktiva företrädare nästan räknade på ett par händer. Det är ett farligt fattigdomsbevis för demokratin. Antalet nämnder och styrelser ska å andra sidan inte gå till överdrift åt andra hållet, eftersom det innebär onödiga kostnader och ineffektivitet.
Det har generellt blivit allt svårare för partierna att locka medborgare att engagera sig politiskt, men tröskeln att göra det blir faktiskt ännu högre om antalet uppdrag minskar. Även uppdrag av lättare karaktär i mindre tunga nämnder behövs för att skapa en helhet.
Samtidigt är det viktigt att återigen ställa oss själva frågan vilka politiker vi egentligen ha. Vill vi ha ”Starke man”-karaktärer som SVT-komedins Lars-Göran Bengtsson i fiktiva Svinarp? Vilka krav ställer vi på de folkvalda? Delvis motsägelsefulla, måste det konstateras.
Å ena sidan ska politiker vara som folk är mest. Mänskliga och jordnära. I annat fall kan de få kritik för att de är avståndstagande, elitistiska och verklighetsfrämmande. Å andra sidan ska politiker vara i det närmaste felfria och mycket kunniga inom det mesta. I annat fall kan de få kritik för att vara inkompetenta, misslyckade eller otillräckliga.
Som grädde på moset tillkommer den klassiska diskussionen om vilken nivå av ersättning politiker ska ha. Å ena sidan måste ansvaret som följer av tunga politiska uppdrag mötas med relativt hög ersättning, annars lockas kandidaterna i stället till det privata näringslivet eller andra delar av den offentliga sektorn. Å andra sidan får inte politiker tjäna relativt sett för mycket, eftersom de då riskerar att drabbas av misstanken att engagera sig för pengarnas skull.
Balansen mellan de olika aspekterna är minst sagt knepig.