Bara pengar löser inte skolkrisen

Sveriges lärare demonstrerar mot nedskärningar. De borde också demonstrera mot att skolan blivit en plats för allt annat än undervisning.

Skolan är i kris på många håll i landet. Men det är inte bara en resursfråga.

Skolan är i kris på många håll i landet. Men det är inte bara en resursfråga.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Ledare2023-04-25 05:00
Detta är en ledare. MVT:s ledarsida är oberoende liberal.

Lärarna demonstrerar, lärarna har fått nog, lärarna vill ha… Ja, frågan är vad de vill egentligen? Fackförbundet Sveriges lärare planerar demonstrationer i Stockholm den 6 maj och i Göteborg den 25 maj. Missnöjet kokar även på många andra håll i landet. Det är dags att sätta ned foten mot… Ja vad? 

I en krönika i tidningen Vi lärare skriver Maria Wiman, som bland annat utvecklat ett så kallat “värdeskapande lärande” samt även är en av de som drivit på digitaliseringen av skolan hårdast: 

“Låt oss gasta för kung och fosterland, för fan och hans moster men kanske framför allt för vår självbevarelsedrift, våra ungas hälsa och för Sveriges framtid” och “Vi ska demonstrera mot rasterna vi aldrig fick, mot alla helger vi har jobbat gratis, mot de sömnlösa nätterna, mot mentorsuppdraget som aldrig tar slut, mot att jobba fast man är sjuk, mot att undervisningstiden inte är reglerad och mot samvetsstressen som ligger som en våt filt över vad som kunde vara världens bästa yrke.” 

Att lärarna inte ska behöva ha det så är nog de flesta överens om. Men om hur lösningen ser ut är man oense om inom såväl lärarkåren som politiken. 

Demonstrationerna har triggats av att många kommuner aviserat nedskärningar inom skolan. Självklart är resurser en grundläggande fråga. Underfinansieringen oroar. Samtidigt är skolans kris långt ifrån bara en fråga om summor. Lika viktigt är hur de pengar som finansierar skolan används. För å ena sidan heter det att det inte finns pengar till böcker eller bibliotek men det tycks finnas obegränsade resurser att lägga på digital teknik, externa program och charlataner som Micke Gunnarsson eller Nina Rung som åker runt i kommunerna och föreläser för lärare för generöst tilltagna arvoden. 

Hanna Garberg, förtroendevald på Sveriges Lärare i Stockholm och en av initiativtagarna till protestaktionerna menar att skolan går en dystopisk framtid till mötes och “de problem vi har idag med bristande studiero, hot och våld kommer att öka, och arbetsmiljön kommer att bli helt ohållbar för både elever och lärare” (Vi lärare 13/4). Målet är att kommunen ska skjuta till 250 miljoner kronor. 

Mer pengar kan verka som en självklar lösning. Men om bristande studiero, hot och våld eller usel arbetsmiljö kunde avhjälpas med kronor och ören finns det skolor som översköljts av extra satsningar vilka i dag vara toppenskolor. Så är det inte. För att mycket i grund och botten handlar om andra saker. Som bristen på struktur, att lärarna fråntagits sin autonomi, att skolan ålagts uppgifter som inte hör hemma där. Kärnuppdraget - undervisningen - blir ständigt lidande. 

Tyvärr motarbetas de lärare som slåss för rätten att vara just lärare inifrån. Både av kolleger med experimentlusta och av facket som ofta visat en stor flathet och i princip aldrig backar mer traditionellt inriktade medlemmar.

Att lärare höjer sina röster är bra. Men är budskapet bara “mer pengar” samtidigt som de som finns i många kommuner kastas in i svarta hål av administration, digitalisering och ovetenskapligt entreprenörshittepå riskerar det att falla platt. Sveriges lärare måste om de vill tas på allvar stå upp för sin profession och lyssna på de medlemmar som vill vara lärare och inte entreprenörer, administratörer, psykologer, IT-konsulter eller influensers. De som har fått nog och vill ha frihet, här i sin egen…sko…la.