Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort ...
Det där med hus och byggnader är knepiga saker. Vad betyder de egentligen för oss människor? De består oftast av väggar och ett tak som extern ram, med någon form av fysiskt innanmäte som ska fylla en viss uppgift i samhället. Det kan vara ett hem, en skola, ett sjukhus, en konsthall, en affär, ett kontor eller någonting helt annat som människor har eller har haft behov av.
Är verkligen byggnaden i sig så viktig i jämförelse med den mänskliga aktiviteten i densamma? Människor är på ett sätt förgängliga i tiden, men det gäller ofta ännu mer för byggnader. Visst finns det undantag som slott, herrgårdar, kloster, kyrkor, idrottsarenor och andra större skapelser som signalerar någonting särskilt från historien, men det är ändå relativt få av alla våra hus som verkligen berör oss på djupet.
En av de byggnader som bevisligen gör det är Radiomuseet i Motala. Det visar sig just nu i form av de många negativa kommentarer som har kommit efter att kommunstyrelsen under Alliansen Motalas ledning i tisdags beslutade att Radiomuseet, Plåtverkstan, Lokverkstan och Granliden ska säljas. ”Kulturlöst”, ”rör inte vår kultur”, ”högerpolitik” och ”allt ska säljas ut” är några av de åsikter som framförs.
Även om byggnader som på det lokala planet är mycket uppskattade kan ha ett stort affektionsvärde betyder det inte att det är en kommunal angelägenhet att se till att de bevaras. När ekonomin är tuff måste politiker och andra beslutsfattare våga fatta svåra beslut och prioritera bort vissa saker.
Radiomuseet och andra byggnader kan anses vara förknippade med Motalas identitet, men det betyder ändå inte att kommunen ska äga och förvalta dem. Där har Alliansen Motala en tydlig poäng och oppositionen med Socialdemokraterna som språkrör protesterar inte mot den principen. Det hindrar dock inte att man på andra sätt ser till att verka för att bevara byggnader och viktiga landmärken som radiomasterna.
Utifrån ämnet byggnader är det också på sin plats med en kortare reflektion kring det som händer i kvarteret Linden just nu. ”Hur kan man bygga något så fult i en så vacker stad” var en reaktion som ledarskribenten fick till sig under den gångna veckan, en motiverad reaktion. Byggnaden som Coop just nu uppför verkar bli precis så estetiskt hemsk som kritikerna har befarat. Ordet ”köplada” är dessvärre motiverat och känslan är att huset som snarare passar i Bråstorp har förirrat sig in till en central plats i Motala.
Lägg därtill de högaktuella diskussionerna om både bristen på parkeringar i närheten av stationen och bristen på bostäder i Motala så är det en stor huvudskakning som just nu växer upp framför våra ögon. Det hade ur flera olika aspekter kunnat göras på ett så mycket bättre sätt och kontrasten är i det närmaste total. Samtidigt som byggnader med en själ går mot en osäker framtid uppförs ett plåtmonster som i princip ingen verkar vilja ha.
Oavsett om det ”bara” är hus så berör de människor. Både på gott och ont.