Debattartikeln om fortsatta försök med arbetstidsförkortning inom välfärdssektorn har blåst liv i diskussionen kring reformens vara eller inte vara. Det finns nämligen inga enkla svar att ge.
Som ett gott exempel på ett två år långt försök med sex timmars arbetsdag inom äldreomsorgen nämns i Vänsterpartiets debattartikel Svartedalens äldreboende i Göteborg. Det råder dock delade meningar om hur slutresultatet egentligen ser ut och vilken kostnadsförändring som krävs för en varaktig lösning. Föga förvånande.
Boendet redovisade redan innan försöket relativt sett bra siffror. Att sjukskrivningarna minskade med 0,6 procentenheter, från en nivå på 6,4 procent, under försöksperioden är ingenting som imponerar stort. Arbetstidsförkortningen förväntas nämligen ge ekonomiska vinster inom just detta område, men då krävs större förbättringar.
Det vore fantastiskt om en arbetstidsförkortning av det aktuella slaget gick att genomföra på ett bra sätt, men utifrån det som än så länge har redovisats är det inte väl använda skattepengar. Tyvärr, då de anställda upplever en förbättring i både yrkesliv och privatliv, samtidigt som de boende i högre grad får ta del av olika aktiviteter i vardagen. Kanske behövs ännu mer kreativa lösningar och konstruktiva tankar för att en lämplig lösning ska kunna presenteras.
Ett annat bekymmer utöver ekonomin är personalförsörjningen. På boendet i Göteborg anställdes under försöksperioden ytterligare 17 undersköterskor. Om fler skulle införa sex timmars arbetsdag skulle det redan nu ansträngda läget inom rekryteringen närma sig en katastrof. Det går inte att få tag på personal i den omfattning som skulle krävas, åtminstone inte utan stora utbildningsinsatser som kräver mycket resurser.
Det fokus som har valts i debattartikeln är rimligt, nämligen att minska negativ stress i arbetet och minska omfattningen av sjukskrivningar. Med det som utgångspunkt måste även andra insatser utvärderas när det gäller de många miljoner kronor som krävs. Förstärkning i personalstyrkan, avlastning via tydligare arbetsfördelning mellan olika yrkeskategorier genom återinförande av vårdbiträden och inte minst ett slopande av de djävulska delade turerna som ständigt tär på personalen borde ligga långt fram i diskussionerna. Så är dock inte fallet.
De som är kritiska mot arbetstidsförkortningen möter inte sällan argument som att det gick bra att gå från tio till åtta timmar, och att samma kritik som framförs nu framfördes då. Följdfrågan blir därmed varför förkortningen ska stanna vid sex timmar? Ändringen kan lika gärna göras till fyra timmar, eller två, utifrån samma logik. Det gick bra att kapa två timmar tidigare, alltså borde det gå en gång till. Nåväl.
Det finns en rad exempel på försök med olika arbetstidsförkortningar runt om i landet. Vadstena kommun är en av aktörerna som just nu gör ett sådant inom socialförvaltningen. Försöket har varit igång sedan i april och blir intressant att följa framöver. Här lyckades kommunen rekrytera ny personal i form av socionomer, men personalrekryteringen kommer att bli omöjlig totalt sett om fler arbetsgivare slår in på samma bana. Förkortningar är sannerligen ingen lätt nöt att knäcka.