EU:s nuvarande asylsystem fungerar inte. Dublinförordningen, som föreskriver att asylsökande ska prövas i det första EU-land de anländer till, är i praktiken satt ur spel. Länderna registrerar inte migranter utan slussar dem vidare norrut.
I stället har framförallt Sverige och Tyskland förespråkat ett omfördelningssystem. Men försöken att enas om ett gemensamt asylsystem har tidigare misslyckats, eftersom bland annat Polen och Ungern gjort starkt motstånd.
Men nu har ett nytt förslag framarbetats av Cecilia Wikström, svensk EU-parlamentariker för Liberalerna, och röstats igenom i EU-parlamentet. Wikströms ambition är att försöka få alla länder att ta ansvar och att migranternas incitament att följa regelverket ska öka. Varje medlemsstat ska få en kvot tilldelad enligt en omfördelningsmekanism. De asylsökande ska främst välja mellan fyra länder som tagit emot minst antal flyktingar året innan.
Ett undantag gäller dock om de asylsökande redan har släktingar eller andra kopplingar till ett specifikt EU-land. Dessa uppgifter ska snabbt kontrolleras varpå personen eller personerna förs över till det land där släktingarna befinner sig. Mottagarlandet ska då vara skyldigt att ta emot migranterna.
Detta är svagheten i Wikströms förslag. Om länder ska ha en skyldighet att ta emot flyktingar som uppger att de har släkt i det aktuella landet kommer de stater som tagit emot flest asylsökande – alltså Sverige och Tyskland – att tvingas ta ännu större ansvar. Det är givetvis fler flyktingar som har släkt i Sverige än i länder som knappt tagit emot några asylsökande.
Rätten att söka asyl i det land där ens släkt befinner sig riskerar dessutom att hota ambitionen att få de asylsökande att acceptera regelsystemet. Det kommer alltid att vara mer attraktivt att söka asyl i Sverige än i Polen, eftersom de sociala rättigheterna är betydligt starkare här. Har man väl tagit sig över gränsen har man dessutom möjlighet att rent fysiskt stanna i landet eftersom vi knappt har några inre gränskontroller, och eftersom vissa kommuner till och med ger ekonomiskt bistånd till personer som fått avslag. Därför kommer incitamenten till arrangerade äktenskap och i många fall påhittade släktband att stärkas i ett sådant system.
Men trots att förslaget fått majoritet i parlamentet är det inte säkert att det blir verklighet. Ministerrådet lär fortsätta knorra. (Liberala nyhetsbyrån)