I de flesta situationer i dagens samhälle förväntar vi oss att få ersättning för det arbete vi lägger ner, åtminstone om det inte handlar om ideellt engagemang som av naturliga skäl har en annan karaktär. Vad som är en rimlig ersättning kan dock många gånger vara betydligt svårare att avgöra, inte minst när det gäller politiskt engagemang som ofta kan ligga i gränslandet mellan den ideella världen och den värld som ger ersättning.
Under förra veckan hände något så ovanligt som att en ledamot lämnade kommunstyrelsens sammanträde i ren protest mot det beslut som fattades. Moderaten Daniel Nord var nämligen så pass upprörd över majoritetens i hans mening dåligt förberedda drag att utan stöd från oppositionen höja sina egna arvoden som politiker.
Ett rimligt angreppssätt när det gäller att sätta både grova ramar för organisationer och olika uppdrags omfattning och ersättning är att göra det i samråd, över partigränser och över blockgränser. Det handlar både om långsiktighet och om trovärdighet, det är nämligen användning av skattemedel och invånarnas förtroende som det handlar om.
Under ett valår bör ambitionen vara att redan före valdagen sätta ramarna för den kommande mandatperioden när det gäller uppdrags storlek och deras respektive ersättningsgrad. Det är inte meningen att rollerna ska vara personberoende eller blockberoende, utan i första hand bra för kommunen. Det kan i och för sig alltid uppstå situationer som gör att man efter valdagen behöver ompröva eller förändra beslut av den här karaktären, men då bör det ske i samförstånd mellan alla relevanta parter.
Att Daniel Nord agerade som han gjorde och att hans partikollega Arne Sjöberg uttalar sig så kritiskt som han gör är tydliga bevis på att detta samförstånd inte existerar. Eller som Nord själv formulerar sig på MVT:s sida på Facebook: ”I partiet är vi eniga, men vi är inte eniga med majoriteten som höjer sina egna arvoden”. Förändringarna i sig kan förvisso vid en snabb anblick förefalla odramatiska, men de ska likväl förankras och kunna motiveras.
Den stora förändringen är att gruppledararvoden till fullmäktiges partier ska delas ut även till partier som har kommunalråd eller oppositionsråd. Majoriteten beräknar att den totala kostnaden blir oförändrad, men likväl går det att ifrågasätta förändringen.
Den andra delen som Nord och hans partikamrater reagerar mot är att det kommunala fastighetsbolaget VFAB:s ordförande får en rejäl höjning med 70 procent jämfört med tidigare. Även här säger majoriteten att förändringen är befogad utifrån det ansvar som kommer att föras över i och med att fler fastigheter kommer att ingå i verksamheten framöver.
Oavsett om majoriteten har rätt i sina beräkningar och motiveringar eller inte vore det som tidigare konstaterat högst lämpligt att inte ta besluten om sina egna arvodeshöjningar mot oppositionens vilja. Det bäddar varken för ett gott samarbetsklimat ur ett större perspektiv eller för att invånarna i kommunen ska få ett större förtroende för de styrande politikerna. Tvärtom.