Det finns en viktig aspekt av vårt rättssystem som knappt diskuteras. Medan många gärna talar sig varma för rättsstaten och dess ställning förväntas nämndemän närmast arbeta ideellt. 

Frågan om nämndemän – domare som utses av politiska partier för att ge “folket” insyn i domstolsprocesser – figurerar flitigt i debatten. Ofta handlar det om rubrikvänliga historier. En nämndeman har somnat, låtit bli att meddela jäv eller skvallrat om fall öppet på stan. Mer extrema fall finns. Exempelvis körde två nämndemän vid Solna tingsrätt förra året över sin juristdomare och motiverade en friande misshandelsdom med att mannen i fråga verkade komma från en bra familj (Aftonbladet 4/3-18). 

Självklart ska sådana skandaler uppmärksammas. Debatten om nämndemän, som ofta brukar landa i att politiska tillsättningar ska avskaffas, är relevant. Visst vore steg mot en avpolitisering högst rimliga. I dag får partier en viss kvot nämndemän att utse utifrån mandatfördelning i regioner och kommuner. Det förstärker bilden av att det är tal om samma typ av politisk maktutövning som i fullmäktigeförsamlingar och riksdagen. 

Men oavsett hur eller om nomineringsprocessen förändras får vi inte glömma en minst lika viktig dimension i sammanhanget: Nämndemäns förutsättningar och ställning. Låt oss här bortse från ersättning för förlorad arbetsinkomst, då det inte är ett arvode och dessutom i princip bara gäller för anställda personer med reglerad arbetstid. 

I dag får en nämndeman 250 kronor för tre timmars tjänstgöring och 500 kronor om förhandlingarna pågår längre än så. Eftersom det ofta handlar om halvdagar kan en nämndemans arvode efter skatt alltså landa på under 200 kronor. I praktiken blir det närapå att betrakta som ren lunchersättning. Är detta verkligen hur vi vill värdera det som brukar beskrivas som en insats för både demokratin och samhället i stort? 

Häromdagen (18/10) lyfte Linda von Beetzen, förbundsordförande för Nämndemännens riksförbund, problemet i en debattartikel i Dagens Juridik: “Ersättningen har legat på denna nivå sedan 2007, vilket är ett tydligt tecken på att samhället inte sätter något större värde på nämndemännens insatser. Jag tror inte det finns någon annan yrkeskategori som haft frusna arvoden de senaste tolv åren.” 

Hon har rätt: Arvodena för nämndemän måste höjas. Åtminstone om vi långsiktigt vill lyckas få seriösa och lämpliga personer att ta dessa uppdrag. Oavsett vad man tycker om nämndemannasystemet är det trots allt en central del av domstolarnas vardag. (Liberala nyhetsbyrån)

Max Eskilsson